MARSVINSBLOGGEN

Glada marsvin är roliga marsvin Maila oss

Elva stjärngossar från Hörby

Uppfödare kommer i alla varianter och en av de sämre publicerade för några dagar sedan detta på Facebook.

Från början låg inlägget öppet på uppfödarens sida på Facebook.

Någon tog en screenshot på inlägget och la det i en marsvinsgrupp. Många blev påverkade och ville försöka rädda marsvinens liv. Tyvärr rann det nog över för en del av dem som vill rädda de små stjärngossarna och uppfödaren tog bort inlägget och slutade svara på meddelanden som handlade om detta.

Uppfödaren i Hörby fick dödshot när inlägget legat i den andra marsvinsgruppen några timmar. Människor är märkliga; i samma grupp ryckte de knappt på axlarna åt stackarna på Lidköpings Kaninfarm. Lidandet där är tusenfalt men det var inte så intressant. Marsvinen på farmen i Lidköping drar skötarna i betonggolvet om de blir sjuka och de får aldrig under hela sitt liv något hö.

Göran ⭐️-gosse

Personen som till slut lyckas få kontakt och hämta de elva killarna höll en låg profil och pratade så lite som möjligt.

Rasmus får stanna i omplaceringen. Han bedömdes vara lite avmagrad och något äldre än de övriga.

När jag fick frågan om dessa små stjärnor så var mitt svar: Nej!

Orsaken var att vi i omplacering redan hade 25-30 marsvin, alla bor inte i omplaceringslokalen men tillräckligt många. Dessutom skulle jag resa bort över helgen och hade inte tid.

Harald finns i ett jourhem.

Jag och Eragons mäktar inte med mer. Några extra honor går fint. De går att göra flockar av och en och annan kastrerad hane likaså. Men elva; och enligt första uppgiften, ensamma killar är mycket jobb och vi kan inte ta hand om allt elände i hela landet. Skåne är och förblir som en oändlig källa av sorgliga marsvinsöden.  Jag är glad om vi kan hålla det hyfsat rent från elände kring Göteborg.

Henrik finns i jourhem.

Jag bodde hos Camilla i helgen och hon uttryckte det såhär apropå de som gärna hämtar och skeppar till oss: ” vi kan inte ta hand om allt DU tycker är hemskt. Söker du upp elände så är det inte bara att skeppa allt till oss, du får göra något åt det själv”

Jag kan bara instämma. Detta var en uppfödare och helt kalkylerad överpopulation. Vad lär vi uppfödaren när vi står med öppen famn så snart uppfödaren skriker ”ormmat”?

Björn finns i jourhem.

Det var min uppfattning, jag orkade inte helt enkelt. Jag blev irriterad, frustrerad och arg. Dödstrött på alla korkade uppfödare som bara ska föröka antalet marsvin hela tiden. Trött även på de som ska rädda.

Ronny finns i jourhem.

Rädda marsvin är väl rart men om din insats från start till mål är max två tre dagar så kanske vi på Eragons har arbete i ett par månader. Ibland kortare såklart men ibland ännu längre tid.

Gabriel finns i jourhem.

På Eragons älskar vi det vi håller på med och vi älskar dessa fantastiska djur. Men vår ork räcker inte till hur mycket som helst.

Ivar finns i jourhem.

När jag sa stopp så ville de andra inte låta det vara. Nån frågade om de kunde ta hjälp av eragonsgruppen för att annonsera efter hjälp med transport och jourhem. Jag sa ok, försökte sedan stänga både öron och ögon, åkte till Stockholm och hade annat att tänka på.

Tage är i jourhem.

Just nu sitter jag på ett 200 minuters försenat tåg på väg mot Göteborg. Klockan är strax elva på kvällen och vi har ännu inte passerat Skövde. Det är en växel i Hallsberg som krånglat till tågtrafiken ikväll. Det är ok, jag ska inte jobba imorn bitti 😴 utan kan sova ut.

Ruben finns i jourhem.

Snart är jag hemma och stjärngossarna är redan installerade och sover första natten i trygga jourhem. Det är ok, även om det kommer att ta månader innan de får sina permanenta familjer. Men svaret på frågan om vi tar in marsvin på Eragons kommer fortsätta att vara nej inom överskådlig tid.

Snart i Skövde….

Sorg, bara sorg känner jag

Vi får mail från en mamma och dotter i Stockholm som varit med i Eragonsgruppen i flera år. De har hittat en annons om marsvin på shpock, en annonssight för allt mellan himmel och jord.

Vera var Verner

Vi får detta till oss: tre marsvin finns till salu i Mölndal. Två är hanar och en är hona. De sitter i en hundrabur. Mamma och dotter i Stockholm hoppas att vi kan hjälpa till och Eragons kvinna i Mölndal rycker ut. Hon har inte bil utan ordnar chaufför. Det var inte mycket i annonsen som stämde och till min lycka stämde det inte med att det var en hona med två hanar utan istället tre hanar. Dock var det en annan information som inte kommit fram; ”honan” kunde inte gå. Först kallade vi marsvinet för Vera och då det visade sig vara en kille så fick han namnet Verner.

Vera/Verner lämnades över i en separat låda.

Troligen hade Verner inte kunnat använda sin ben på ett bra tag för hela bakpartiet var helt dött. Verner var långpälsad och helt nedkissad. Smutsig och omusklad.

Helt nedkissad och tovig, med bakben helt ur funktion.

Så snart Maria installerat de två hyfsat friska i omplaceringen och kommit hem började hon pyssla med Verner. Vågade inte bada, men klippte ner lite av det inkissade släpet. Gav inflammationshämmande metacam och C-vitamin direkt i munnen.

Detta var maten som kom med. Omskriven som en veckas mat. Halm är inte särskilt näringsrikt och framför allt innehåller det ingen C-vitamin.

Nu efter några dagar kan vi konstatera att problemen med benen troligen var just C-vitaminbrist det vill säga skörbjugg. Annars hade benen säkert inte börjat fungera. Nu är det tyvärr så att även om benen är tillbaka på banan så är Verner skadad av bristen. Hur mycket är svårt att veta. En del processer har startat i hans kropp som inte åtgärdas automatiskt bara för att det akuta gått tillbaka. I skrivande stund har Verner först fått lite kraft och gått på sina ben. Sen gick det tillbaka och han låg ner igen. Idag är han lite, lite bättre igen.

På den här länken kan du läsa om skörbjugg hos Agria:

Verner fick bo hos Maria på grund av vårdbehovet, de andra två fick bo i omplaceringen.

Mauritz och Moltas

Mauritz och Moltas fick de heta och Mauritz var den mindre av dem. Han var smal från start och flytten bekom honom inte bra. Han tappade vikt första dagarna men efter Strongholdbehandling gick det snabbt rätt håll trots total avsaknad av yttre symtom på skabb. Han kliade inte eller hade några ojämnheter i huden.

Först störtdyker vikten. Sen kommer den tveksamt men efter Stronghold så kommer den ordentligt, två tre dagar efter stronghold väger han 685 gram 😊 och då vet jag att det vänt.

Exakt vad som händer mellan dessa två är inte helt klart ännu och en liten skada på Mauritz nos kan betyda att de behöver delas men jag väntar lite till innan jag gör det.

När Maria hämtade de tre pojkarna lämnade två barn över dem. Tiden var avtalad men någon vuxen som hade tid och lust fanns ej. Maria betalade lösen på 650:- för den här vanvården och kvinnan i Stockholm ersatte detta.

Det är en avvägning; vilket är värst? stingslig kompis eller vara ensam och ännu räddare. På måndag ska de kastreras och kan de sitta läkningen tillsammans så är det så mycket enklare för dem.

Ringde mannen med Verner, Moltas och Mauritz några dagar efter överlämnandet. Honan Verner köpte han själv på samma annonsforum i juli och han fick åldersangivelsen 4 år. Han visste inte hur länge benen varit sådana men själv tror jag mer än tre veckor. För det är tre veckor sedan han var i Hammarkullen och köpte två killar på (enligt den försäljaren) ett år gamla. Nu hade mannen inte tid och ville bara att de skulle komma till nån som kunde ta hand om dem så de fick det bra.

Jag vill att de kommer till nån som kanske kan ta dem till en veterinär.

Lite otur när han tänker.

Moltas och Mauritz mår fint nu. Mauritz skriker i högan sky på morgonen när jag susar förbi på väg till jobbet. Han är ubersocial och Moltas ligger i lä. Men Moltas är den starkare och större av dem och snart är de i var sin flock med tjejer.

De har blivit matade, badade, ohyrebehandlade och kelade med.
Nu mår de bra.

Jag hinner inte ens glädjas åt att kedjan här är halvvägs för dessa två utan då kommer ett nytt nödrop.

De sitter på blocket och detta är vad nuvarande ansvarsägare sätter ut för att locka köpare. Inget hö alls…

Det krävs inte så mycket för att rädda två; det är när det är tio eller tjugo som det blir heltidsjobb. INGEN kan göra allt men alla kan göra nåt.

Är du någon som vill göra hela skillnaden för dessa två?

De finns ett par mil söder om Göteborg. Maila till oss kontakt(snabela)eragons.se så lotsar vi dig. Ingen säger att det är gratis att ta ansvar men det behöver heller inte bli jättedyrt med vårt stöd. Det viktigaste är kunskap och stöd som du kan få via oss.

Hjärtat mår fint när en gör osjälviska saker.

Flytta in

Min flock har flyttat in. De har varit i stugan utan att gå ut ens en minut i flera dagar och även om det är gott att se dem de minuter det är fint och torrt ute så blir de stunderna allt kortare och färre. Jag får väga det mot hur ledsamt det är att gå ner dit med mat och annat i mörker, väta och kyla. Det är varmt och gott i stugan med lufttorkare, golvvärme men det är ju inte lika inbjudande att gå dit ner. Det mörknar fort och så blött som det  ökar leran för varje dag.

HavAnna, Vivvi och Laila.

Jag längtar efter dem här inne och ÄNTLIGEN har mängden marsvin här minskat. Just nu finns det mest barn som ska växa till sig med sina mammor och många är tingade.

Så igår var det storbad. Många undrar; måste en klippa eller raka marsvin? måste en bada dem?

Maria Magdalena undrar om detta är nödvändigt.

Så klart måste en inte men mitt mål är att mina marsvin ska leva så naturligt det går. Jag har absolut ingen lust att lägga timmar på pälsvård varje dag eller vecka. Lika lite som jag tillåter vild förökning tillåter jag fri pälsväxt. Snabbast, enklast och mest smärtfritt är att raka av pälsen på de med växande päls. Sommartid brukar det bli hela kroppen och på vintern mer runt rumpa och kön.  Då kan de springa i flera veckor utan nån annan störning än att jag klipper deras klor och byter i deras bo då och då.

Nu har vi fixat högrottor, Penny är den vita skönheten.

Jag rakar ner Lorna, Lykke-Li och Zindra. Alla tre har växande päls och jag tänker att det är skönt för dem. Sen finns det en annan sak som jag älskar med att raka de långhåriga: jag hittar eventuella avvikelser, knölar, hudirritationer, eller annat. Samma med badet, jag hittar det som eventuellt stör huden. Näst efter vägning är det mitt bästa redskap för att se om de mår bra.

Diana och Tjorven är emot bad. De säger NEJ

Sen det rent uppenbara för min flock som allt som oftast får träffa andra marsvin. När jag badar så tänker jag att jag nollställer, särskilt svampsporer har svårare att få fäste om päls och hud är ren.

Probschampo gör rent och tvättar bort diverse svampsporer och hjälper huden att bli ren på ett bra sätt.

Malaseb har blivit svårare att få tag i men annars är det nog det bästa schampot i förbyggande syfte.

Mariana, Lloyd & Laila

Här badas det vår och höst vare sig det behövs eller inte 🙂

Nu är alla här inne, det känns bra.

Ash, den spanska Perro Callejeron

I onsdags fick jag en hund på jour från en förening som heter Bff Strays. Jag vill adoptera men först måste allt fungera bra. Hunden heter Ash och är en ung, alldeles för smal, svart och vit korthårig hund som kommer från Spanien. Orsaken till att föreningen finns och arbetar på detta sätt är att hundar avlivas i tusental i Spanien. Läs om situationen i Spanien om du orkar med det. Orsaken till det är att de i Spanien har en annorlunda syn på hundar än de flesta i Sverige har.

Kära Ash

På föreningens webbsida kan jag läsa att en i Spanien kan skaffa en hund på impuls och sedan tröttna på den för att den är jobbig, kanske för att den kommit i slyngelålder eller för att familjen ska få barn. Ungefär som med marsvin i Sverige då alltså.

Vädret i Sverige ger han inte mycket för.

När Maxi blev sjuk och vi till slut kände oss tvungna att avliva honom ville jag inte ha någon hund, det gör så himla ont att mista dem. Sen ville jag ha en stor hund men det vill inte livskamraten. Sen ville jag ha en liten hund men inte för gammal. Det har blivit så mycket hunddöd de senaste åren, jag kände att jag inte orkade. Jag försökte låtsas som att jag inte letade allt för aktivt men i själva verket var jag inne på olika sidor nästan varenda dag.

Det som fanns var större hundar som var unga. Små hundar som var medelålders eller äldre…jag orkade inte. Sen ramlade jag av en slump in på Bff strays sida, den kom upp i flödet på Facebook och på en sekund hade jag förälskat mig i Kevin.

Förra året var jag i Torreveija. Bara några mil därifrån fångades Ash och kördes till Perreran, ett så kallat dödshägn.

Jag läste på deras webbsida och kände att här får jag kompensation för alla djur som jag sett och lidit med på olika turistorter som jag varit. Allt var rätt och jag drömde om Kevin. Mailade föreningen och fick svar och efter en del frågor så bokades ett hembesök.

Hembesöket gick bra och efter några dagar meddelade föreningen att Ash var den hund som de föreslog och visst blev jag lite besviken först men det gick snabbt över. Namnet däremot gillar jag inte så mycket och Ash verkar inte alls koppla det till sig själv heller. Så jag jag smackar oftast och det fungerar ännu så länge.

Sju mil, såpass långt var det. Nu har jag bestämt att om jag nånsin ska till Spanien igen så blir det för att hjälpa till med hundar.

Senare läste jag att Kevin var mycket terrier så självklart gjorde Bff Strays rätt när de föreslog Ash.

Lite nervöst är det att ta hem en ny hund. Det finns redan en vovve, en  gammal katt och marsvin. Det ska fungera för alla. Så här långt är jag försiktigt positiv.

Alla tre

Den lille spanjoren behandlar Göstakatten med respekt, verkar nyfiken och respektfull inför Rallyhunden, och idag lekte de 🙂

Ash är nyfiken men inte galet på när det gäller marsvinen.

Jag hoppas han blir kvar för han är helt underbar. Jag tror en får döpa om ifall en adopterar 🙂

Perro Callejero betyder herrelös gatuhund ungefär 🙂

Sötaste <3

Nu är inte allt klart men så här långt rekommenderar jag Bff Strays till 100%. De är duktiga, hjälpsamma och proffsiga. Jag har en tjej jag kan ringa om det händer nåt jag funderar på och hon är bollplank när jag behöver. Bff Strays är tydliga, enkla och står för bra värderingar. De lägger inte ner, dominerar eller slänger nyckelknippor på hundar.

Jag är glad att de kommit i min livsväg.

Lloyd med Luggen

Imorgon är Lloyd fem veckor och på grund av allt annat just nu har jag inte sett han så mycket men han ökar och utvecklas som han ska. En kväll för nån vecka sen provade han att kurra och vifta på rumpan men sen har jag inte sett nåt mer sådant.

Lloyd med Luggen

Lloyd har redan ett hem; han ska bli kompis med en kille på ett par år som heter Fili. I lördags kom Fili hit och han sitter nu i en bur mitt i flocken där Lloyd lever med mamma Lolita, syrran Laila, alla mina marsvin och ytterligare två omplaceringar. Jag tycker att det är den bästa av uppväxtmiljöer för ett babymarsvin, att först vara med mamma och syskon och helst en fadersfigur, sedan i en utökad flock och precis så har det varit för Lloyd och Laila och även älskade Lava.

Mamma Lolita och lille Lloyden. Båda är tingade 🙂 och även Laila.

Hoppas Lloyd växer ikapp luggen.

Tanja

Ända sedan i februari 2013 har Tanja varit en del av min flock. Jag köpte henne på blocket och hon vägde bara 200 gram när vi kom hit. Den som sålde trodde att hennes hona som varit ensam i flera år skulle bli piggare av att få ett sällskap…honan var ju såklart sjukt och dog efter ett par veckor. Men vill en lura sig själv så är det bara att köra på. Tanja köptes i en zooaffär i Trollhättan och eftersom hon var liten, iskall när vi kom hit och vägde så lite så släppte jag henne i min flock och sedan fanns ingen orsak att ändra på det.

Flera år senare vägde Tanja 1300 gram och lite till. Men då var hon var full av muskler och rörelseglädje så det gjorde inget.

Johanna fotade för drygt två år sedan. Fina älskade Tanja <3

Tanja fick problem med bölder ifrån en tandrot, hon opererades ett par gånger och efter en tid lossnade en av framtänderna i nedre käken och kom aldrig tillbaka och det gjorde inte bölderna heller. Snart låg hon på 1300 gram igen och var sitt gamla jag.

Förra året, eller om det är två år…? tiden går så fort, hände något med hennes öga, minns inte exakt men när det inte blev bra trots behandling. Då bestämde jag att hon fick bli av med ögat och det var en tuff operation. Hon såg helt fördärvad ut efter operationen och det tog flera dagar innan min oro släppte.

Sen var hon annorlunda, lite mer stillsam men mindre rädd.

Jag brukar säga att hon ser bara hälften så mycket så hon är bara hälften så rädd. Hur som helst, hon har klarat sig fint och o några månader skulle hon fylla sex år. Hon var inte som förr, vägde runt 1100 gram men gick ut och käkade gräs och var aktiv även om hon var lite mer tillbakadragen.

Fina Tanja, hälsa de andra.

Men idag hade något hänt, det var såklart inte idag men idag upptäckte jag det. En stor böld under hakan och drygt 70 gram lättare än för bara några veckor sedan. Ändå var hon fram till morgongurkan men när jag såg bölden då visste jag att vi inte skulle igenom det en gång till.

Jag beställde tid och i eftermiddags avlivade jag min underbara lilla Tanja.

Sov gott min ängel.

http://blogg.agria.se/marsvinsbloggen/2013/03/02/vi-kommer-aldrig-att-forlora/

Leandro och Lizzie

Nu är det över för denna gången, den bedrövliga väntan.

Alldeles nya. Huvudfotingarna.

Leandro och Lizzie kom i morse och både mor Liv och barn mår fint.

Leandro.

Tre dagar gamla Lisa-Marie, ser stor ut, Lloyd och Laila är jättestora.

Lizzie.

Lava och Lotta (omplacerad men hennes nya flock är här för att lära sig att umgås) är i princip vuxna 🙂 perspektiven förändras.

Igår.

Det kan bli fler och först den 21 oktober kan vi vara säkra. Mamma Laura bodde med pappa Lazilo några dagar efter Lava, Lisen, Lotta, Louella och Lene föddes.

Idag 🙂

Välkommen Lisa-Marie

Lisa-Marie med mamma Leja

Idag var det dags för Lisa-Marie att göra entré. Mamma Leja satt under pallen med den lilla Stjärnan.

Kolla örat <3

Tyvärr var de två och en var kall och död när jag kom hem efter jobbet. Men Lisa-Marie får leva för två. Det ska nog gå bra.

Mamma är bäst

Utan nån större finnes så putsas den lilla av Leja

Lava, lilla kära Lava..

Lava föddes den åttonde augusti i år och kom till omplaceringen fyra dagar senare. Hon var så liten, vägde bara 65 gram när vi vägde in dem.

Även om hon tillsynes pigg yrade runt i buren med mamma Laura och de fyra systrarna, så var det sällan hon lyckades med det viktigaste; att få dia hos mamma Laura. Det är två spenar och fem som behöver dem.

Alla de andra vägde mer så utgallringen var tydlig; starkast vann.

Min autopilot startar i sådana här lägen. Jämna ut oddsen-piloten.

Jag tar den som väger näst minst och minst och låter dem vara själva med mamma ett par gånger om dagen. I den här syskonskaran var det Lisen med brun bläs och Lava. De fick omväxlande vara själva på soffan eller i buren med Lauramamman. På det sättet fanns det en möjlighet för Lava att dia ordentligt ett par gånger om dagen iallafall.

Kalle & Ada

För många år sen hade jag två marsvin; Ada och Kalle som helt ignorerade ett av sina två nyfödda barn. Jag hade låtit kastrera Kalle under Adas dräktighet och hade romantiska drömmar om den perfekta marsvinsfamiljen och när de fick två perfekta små pojkar var det en dröm som gick i uppfyllelse. Detta var på den tiden jag trodde att det behövdes fler marsvin, på den tiden som jag avlade medvetet.

Båda pojkarna var mest vita som pappa Kalle. Jag visste inte mycket om marsvinsavel men jag visste att marsvinsbarn precis som människor, föl, valpar, kattungar och kalvar behöver dia sin mamma. Jag visste också att de skulle öka några gram varje dag. Mellan 5-10 gram, med undantag för första och andra dagen då det kunde ta lite tid innan marsvinshonan hade mjölk.

Det gick fint för Franz, den ene pojken att dia, han fick ligga och äta och mysa hos mamma Ada. Ada och Kalle var överhuvudtaget mer i samspel med Franz medan den mindre Garp ignorerades av båda föräldrarna. Märkligt att se men tydligt när jag väl identifierat det. Orsaken till att jag upptäckte det var att jag vägde småttingarna.

Underbara älskade Kalle, Ada, Franz och Garp.

Franz ökade fint medan Garp minskade i vikt. Då syntes det: Ada föste undan Garp med bakbenet när han försökte dia. Hjärtskärande och konstigt tyckte jag; hon har bara två ungar och vill stöta bort en? varför i herrans namn?

Jo troligen berodde detta på nån defekt, jag minns inte längre alla detaljer men vet att ett ljud hördes när Garp andades. Först väldigt lågt ljud men ökade lite sedan.

Marsvin är egentligen de mest rationella varelser när det kommer till liv och död. Ska en ändå dö kan det lika gärna gå snabbt.

-Jag har ont, jag ska nog dö, lika bra att sluta äta så går det snabbare.

När det gäller Garp tror jag Kalle & Ada tänkte, kanske på autopilot:

-Han ska ändå dö, lika bra att hindra honom från att äta så går det snabbt.

Jag och dottern pratade om det och hon hade lösningen.

-Jag håller Ada och du Garp, då får han äta, sa trettonåringen som den självklarast sak i världen och så fick det bli.

Efter bara fyra ”matningar” och två dagar försvann andningsljudet som Garp hade och Ada slutade sparka bort honom från spenen. Då började även Kalle att interagera med båda sönerna och efter tre dagar kunde vi konstatera att även vikten börjat öka.

Garp kastrerades och bodde hos en person som lät mig följa hans liv. Han var lite i sin egen bubbla, inget extremt och verkade ok ur människoperspektiv. Han fick en långt liv, tror han blev sex år.

Tillbaka till Laura & Lazilomutationerna

När Lava och Lisen skulle få kvalitetstid med mamma var de andra tre ungarna omväxlande i buren eller på soffan med de andra sin flocken.

Idag vägde Lava 267 gram. I jämförelse med syrran Lotta som vägde 267 gram den 3 september, det är ca två veckor emellan dem och det är den tiden som Lava ska ha ensam med sin mamma när de andra flyttat…minst.

De fyller sex veckor idag Laura och Lazilomutationerna. Hade de varit födda i zooaffärssammanhang hade de flyttat till försäljningen för flera veckor sedan.

Sex veckor och 267 gram

Hade de varit killar hade varit tvungna att avskiljas för nån vecka sedan för att de inte skulle råka göra barn. Nu har vi lugn i hagen, och denna veckan ska gruppen utökas med honor som ska ”hämta upp” tjejbebisar hem till sig. De lär känna varann i gruppen och lyfts ur efter ett par dagar och flyttar åt var sitt håll. Kärna, Backa, Kungsbacka och till Göteborg, de får var sin egen adress.

Men inte Lava, Lava flyttar ingenstans, hennes postadress blir Bohus.

<3

Lene

Tjejen som lyckas trassla sig ut, medvetet eller inte. Dubbla gallerburar har sina nackdelar och tack till den som uppfann de små stripsen för de är ovärderliga. Ni vet hur en ibland säger att om ett barn eller djur lyckats rymma en gång aldrig slutar rymma? Det är Lenes middlename.

Lilla snabba smarta Lene

Just nu sitter hon med sin flock och hoppas det är så när jag kommer hem i kväll 🙂

De sista dagarna gick den berömda proppen ur. Helt plötsligt var det en del adoptioner som gick i lås efter en del diskuterande och funderande. Så nu sitter elva marsvin klara i transportlådor sedan en stund och jag har precis duschat. Ska ut och äta efter omplaceringen med mitt gamla jobb och hinner inte hem emellan.

Lene Rymmare Laurasdottir.

Ha en fin lördag och berätta för nån du gillar att du faktiskt gör det. Även de som vet mår bra av att höra det ibland.

<3

Arkiv