MARSVINSBLOGGEN

Glada marsvin är roliga marsvin Maila oss

Guldbiljett till Guldis

Guldis är en liten marsvinskille som föddes i vågskvalpet efter Lindome26. Hans mamma var själv ett barn, född på julafton 2017 och Guldis föddes den 24 april. Både Guldis mamma och pappa var på dagen fyra månader när Guldis föddes och de var helsyskon.

Guldis. Han föräldrar är syskon, båda födda på julafton 2017 Lindome26

Veckorna går snabbt och när Guldis är sex veckor finns det en ensam fyraåring söder om Göteborg som behöver en vän. Det höll på att skita sig direkt då vårt kontrakt inte kändes bra för familjen. Jag stod på mig och efter långa diskussioner när jag sa att det blir ingen adoption utan kontrakt så gav de sig.

Eftersom vi alltid försöker att skona de små så gott vi kan och vurmar för ensamma marsvin oavsett om de kommit från Eragons eller inte så tog jag Guldis med sin kastrerade bonuspappa Zebra och körde dem till den ensamme hanen.

Jag kom fram och var väl inte jätteglad för vad jag hittade där. Den ensamme fyraåringen hade en hemmabyggd bur och det brukar jag tycka om men denna var för liten. Jag mätte aldrig men uppskattar den till strax mindre än hundraburarna, kanske 90×40 och fylld med hårda pellets i botten. Buren kändes inte trevlig alls och det skulle bli värre.

Vi pratade, pojkparet som precis blivit en på grund av urinsten hos den ene var köpt hos en SMF uppfödare i Borås, Ulricehamn trakten. CH teddy. De fick pellets men inga mängder, bara som godis nån gång i veckan.

Kurt 7 år och Guldis knappt ett halvår. De gillar varann som det verkar så det får bli dem tillsvidare.

Höet satt i en metallhäck och det var helt klart mindre mängd än de ska ha och dessutom riktigt trist hö köpt på ICA. De brukade använda koppel på marsvinen. Grönsaker var mest morot om jag minns rätt.

Vid hembesöket var jag förberedd eftersom vi inte visste vem adoptören är. Jag hade med ett par av Eragons påsar med hö ( vi säljer dem i bland annat i öppna blå Ikeapåsar) ett par hinkar med kornkross och stimulansgodis. Jag tänkte; hur illa kan det bli?

Kurt, så himla fin <3

Vi pratade om allt som som jag ville förändra och vi möttes väl…knappt. Det var ingen jättego känsla jag åkte hem med. De lovade att jag skulle få passa marsvinen när de skulle på semester ett par veckor senare. Jag tänkte att bearbetningen skulle få fortsätta då och Guldis hade inte ont av en liten bolåda tills dess, han var ju bebis på drygt 350 gram. Jag hade uttryckligen förbjudit koppelanvändning på Guldis men de tänkte fortsätta att använda det på fyraåringen. När jag muttrade om buren lät det inte hoppfullt men jag tänkte att tiden kan nöta ner lite.

Det skulle visa sig att det blev ganska illa och till slut fick jag nog. Jag sa att ”vi inte ska ha marsvin ihop” utan att nu fick det räcka. Då hade allt vi rekommenderar varit uppe för diskussion och de visste bättre. i ta mig katten allting.

Det var efter deras semester som förhandlingarna bröt ihop totalt och jag sa upp adoptionen. De fick hämta sin hane ensam. Sorgligt som fan men helt nödvändigt för allt vi tycker är viktigt på Eragons. Jag var ledsen och knäckt, säkert de också även om de uppvisade en arg attityd. Sen kan ju inte en ung formbar kille i så ung ålder sitta själv och det enda som fanns till sällskap var Kurt sju år.

Så fina tillsammans Guldis och Kurt

Jag berättar ju ofta saker som går bra, lite för jag är feelgoodjunkie men…det går inte alltid bra. Det går inte alltid lätt. En sak som är gemensam nämnare i de fall där det skiter sig är människorna. De vill göra avkall på något av de vi sätter som krav för ett bra ansvarstagande för marsvinen. Det kan vara att de vill hålla en ensam, oförsäkrad, utomhus eller på nåt annat sätt som med koppel exempelvis men om vi släpper det så är ju arbetet vi gör till ingen nytta så det får bli så här ibland även om det känns för bedrövligt.

Kurt gillar banan

Men Guldis gynnar det; han kommer att kastreras så snart han känns vuxen nog. För även om Kurt verkar jättepigg så kan vi väl inte räkna med att han blir 14 år. För även om Guldis är inavlad så ska han leva i minst sju år 🙂 Det har Marsvinschefen bestämt 🙂

Finisen

 

Ett förfärligt ställe

Eragons vill att alla som läser här och delar våra värderingar uppmärksammar Länsstyrelsen på att enligt den inspektion Länsstyrelsens egna djurskyddsinspektörer i Västra Götalands län gjorde på HB Lidköpings Kaninfarm den 12 juli 2018 så bryter HB Lidköpings Kaninfarm i Hasslösa mot enormt många regler i Djurskyddslagen. Eragons kräver att Länsstyrelsen ska utfärda ett förbud mot verksamheten och omhänderta djuren.

Exempel på de regler som HB Lidköpings Kaninfarm bryter mot i Djurskyddslagen.

-Djuren får inte hö, de har enbart pellets.

-Farmen har ingen veterinär knuten till verksamheten trots att antalet marsvin och kaniner som HB Lidköpings Kaninfarm har tillstånd att föda upp är 5000 årligen.

Här avlas det fram 5000 kaniner och marsvin varje år.

-Ingen journalföring över djuren.

-Marsvin som blir sjuka avlivas genom att de slås i stengolvet; detta gäller samtliga marsvin som blir sjuka. Inga marsvin behandlas utan alla dödas direkt vid symtom på sjukdom.

-Kaniner som blir sjuka gasas till döds med koldioxid. Detta är en starkt ifrågasatt och plågsam metod och dessutom otillåten enligt lagen när det handlar om kaniner.

– För hög bullernivå i lokalerna.

– För hög ammoniakhalt i luften ( beror på gödsel och urin).

– För hög luftfuktighet

-Marsvinshonorna går i konstant avel med fertil hane under två års tid och ungarna tas ur bolådan när de är tre veckor gamla.
Vill du läsa hela rapporten så begär ut den ifrån Länsstyrelsen eller maila oss från formulär på webbsidan så skickar vi. Jag får tyvärr inte länken att fungera.

Maila vastragotaland@lansstyrelsen.se och berätta vad du tycker om verksamheten på HB Lidköpings Kaninfarm.

Vill du maila men känner dig osäker så använd Eragons förformulerade mail:

’Jag har tagit del av kontrollrapporten från inspektion gjord av
Djurskyddskontrollanten Helen Ljungdahl
Länsstyrelsen i Västra Götaland den 12 juli 2018 på HB Lidköpings Kaninfarm diarienummer 282-17334-2018. Jag kräver att Länsstyrelsen ska utfärda ett förbud mot verksamheten och låta omhänderta djuren enligt §26 i Djurskyddslagen.
Med vänlig hälsning, ’

Dela, dela, dela till alla du tror har ❤️ för marsvin och kaniner.

Genrebild på så kallat Dunkin Hartley marsvin som används till djurförsök.

De som köper

Vad säger de som köper? Organisationen Djurrättsalliansen har mailat de kunder som är kända. Här är resultatet:

Göteborgs universitet:
”Vi tar frågor om djurskydd och djurvälfärd på yttersta allvar och ställer höga krav på de uppfödare vi anlitar och arbetar pro-aktivt för säkerställa att dessa krav efterföljs. Vi följer också länsstyrelsens kontroller och upphör att anlita uppfödare som bedöms missköta sin djurhållning.”

Karolinska Institutet:
”För Karolinska Institutet är djurskyddsfrågor mycket viktiga och prioriters mycket högt. Därför tar vi Länsstyrelsens rapport på största allvar och inväntar det slutliga beslutet från dem. KI kommer att agera vidare i detta angelägna ärende baserat på vad deras utslag blir.”

Uppsala Universitet:
”Universitetet följer Länsstyrelsens tillsynsärende och kommer, när beslut fattats av Länsstyrelsen i Östergötland, att överväga vilka eventuella åtgärder som ska vidtas av universitetet. Universitetet har inte utfört någon egenkontroll. Universitetet följer Länsstyrelsens tillsyn i detta ärende. Universitetet kommer avvakta Länsstyrelsens beslut i ärendet. Ytterligare försöksdjur från aktuell uppfödare kommer inte att beställas innan beslut från Länsstyrelsen föreligger.”

Sveriges lantbruksuniversitet
”Vi kommer att ta ställning till detta.”

Lunds universitet:
”Verksamheter vid Medicinska fakulteten har inte handlat av Lidköpings kaninfarm under senare år. Vi har heller inga planer på att använda Lidköpings kaninfarm som leverantör i framtiden.”

S:t Eriks Ögonsjukhus:
”Tack för den intressanta informationen som jag ska delge relevanta personer i vår organisation. Jag ska ta kontakt med Länsstyrelsen och höra hur deras plan ser ut. Vi ska bara köpa djur från godkända anläggningar.”

Umeå Universitet:
”Försöksdjursverksamheten vid Umeå Universitet ser med allvar på den kritik som Länsstyrelsen i Västra Götaland framför mot Lidköping Kaninfarm, i kontrollrapporten med Dnr 282-17334-2018. Försöksdjursverksamheten vid Umeå Universitet förutsätter att de uppfödare varifrån vi köper djur följer gällande lagstiftning. Vi inväntar Länsstyrelsen slutgiltiga beslut och Lidköpings Kaninfarms åtgärdsprogram för att komma till rätta med kritiken och kommer därefter att fatta beslut om vi kommer att fortsätta anlita Lidköpings Kaninfarm.”

Astra Zeneca:
”Vi är medvetna om inspektionsrapporten från Västra Götalands länsstyrelse om Lidköpings Kaninfarm, men delar inte uppgifter om våra leverantörer och samarbetspartners av säkerhetsskäl och för att bibehålla affärsmässig tillit. AstraZeneca-koncernen arbetar enbart med leverantörer, samarbetsbolag och andra partners inom forsknings- och utvecklingsprojekt som står för ett etiskt beteende som stämmer överens med vårt. Vi ställer höga krav till djuromsorg och djurvälfärd i vår egen verksamhet, och kräver detsamma av leverantörer och andra partners. Därför genomför vi en rad olika aktiviteter för att granska leverantörer och partners för att försäkra oss om att de lever upp till våra höga förväntningar på dem.”

Totalförsvarets forskningsinstitut:
Inget svar

Linköpings universitet:
Inget svar

Lidköpings kaninfarm säljer även försöksdjur till universitet i Norden:
Syddansk universitet (Danmark)
Köpenshamns universitet (Danmark)
Östra Finlands universitet (Finland)
Jyväskylä universitet (Finland)
Åbo universitet (Finland)
Veterinärhögskolan (Norge)

 

Tonårsbossen

Feelgood från Ekliden

Hösten 2016 tog vi ett stort steg i vårt marsvinsliv. Efter många, många år med bara två marsvin så var vi redo för en fördubbling. Att det skulle bli pojkar var en självklarhet. Jag vet att de är svårare att få hem till, och eftersom vi har marsvin av rent egoistiska skäl (för att de är så himla roliga och gulliga), så känns det bra att kunna erbjuda ett hem till ytterligare två
killar. Sagt och gjort, husse byggde en låda till, och jag kontaktade Eragons. Vi fick Lian och Charlie.

Lian och en liten Charlie

Lian var då ett år och nio månader gammal. Charlie var tre månader. En perfekt åldersskillnad för att det ska fungera bra, med en stor som är pappa till den lille och visar hur världen fungerar. Det blev inte riktigt så. Det blev faktiskt mer tvärtom.
Charlie var mager som en skrika, och hysteriskt aktiv. Vi kallade honom för “den lilla spinkiga punkaren”, för det var precis så som han såg ut – komplett med tuppkam och allt. Jag vet att marsvinsbebisar har mycket spring i benen, men Charlie var extrem. Verkligen. Han for runt i
lådan, och med jämna mellanrum hoppade han upp på ryggen på Lian och juckade. Det såg rätt konstigt ut, för Charlie såg ut som en liten jockey där han satt på Lians rygg. Han var så liten att hela han var ovanpå Lian.
Lian gjorde absolut ingenting. Han vägrade att överhuvudtaget röra sig om någon var i samma rum. Han satt still under pallen och stirrade tomt ut i rummet, medan Charlie for omkring och bråkade. När Charlie klättrade, eller var jobbig på annat sätt så reagerade han inte alls. Om vi stod och spanade i dörröppningen så kunde vi se Lian röra sig lite grann,
men även då var han obehagligt passiv. Nästan som en levande död.
Normalt brukar jag tämja marsvin genom att plocka upp dem i knät, och muta med gurka.
Metoden fungerade bra på Charlie, som blev jättetam jättefort. Den fungerade inte alls på Lian. När man lyfte honom var han apatisk, helt spänd och alldeles stilla, och med jämna mellanrum darrade han till i hela kroppen. Mycket obehagligt, och sorgligt. Att äta någonting i knät var inte att tänka på. Att ens erkänna att vi människor fanns var inte heller att tänka på. Det var väldigt tydligt att Lian verkligen avskydde att bli hanterad.

Charlie tar för sig, Lian är strax bakom.

Dags att tänka om, och göra på annat sätt. Rutiner visade sig vara nyckeln till Lians hjärta. När han började förstå att hans dagar var förutsägbara, så började han sakta att slappna av. Efter ett par veckor började han titta på husse när han kom med morgongurkan, och strax därefter vågade han äta den även om någon var kvar i rummet. Ytterligare ett antal veckor
senare så tog han den ur handen, om man sträckte in den till honom där han låg och tryckte under pallen. Efter ett antal månader här, stod han bredvid Charlie på tiggpinnen och väntade på morgongurkan, och i övrigt betedde han sig relativt normalt. Ända tills vi fick besök. Då försvann han in i sig själv igen. Mest illa tyckte han om barnbarnen, som är både snälla och marsvinsvana. De visar hänsyn, rör sig långsamt i närheten av lådorna och pratar med snäll marsvinsröst. Det hjälpte inte. Lian stängde av.
Samma sak hände om jag plockade upp honom. I knät förvandlades han till en totalt avstängd kopia av sig själv, som stirrade tomt ut i luften. Men det obehagliga darrandet var försvunnet.
Under hela den här tiden var Charlie pigg och glad, och energiskt hyperaktiv. Han sprang runt i lådan, han klättrade på Lian och var allmänt tonårsjobbig. Han fick mycket golvtid (tillsammans med Lian förstås) och en akivitetsboll som han lärde sig rulla riktigt fort. Den höll honom sysselsatt rätt bra. Charlie lärde sig sitt namn, och började flyga upp på tiggpinnen så fort någon kom i närheten av lådan. Han lärde sig också att gnaga flisor ur kanten på lådan om vi inte gav honom godis fort nog, så husse fick sätta upp en vinkellist (i trä) som skydd. Den listen är välgnagd nu, kan jag säga.
Vi vande oss vid att plocka upp Charlie när han blev för jobbig, så att han fick en chans att lugna ner sig. Det är inte lätt att vara marsvin när man är full med hormoner. Lian fick en chans att koppla av ensam i lådan, och det gillade han.
Så blev det sommar, och dags för utevistelse. Killarna hade då bott här i åtta månader. Charlie blev jätteglad, och slängde sig över gräset och åt, och åt, och åt. Som en mycket liten, mycket effektiv gräsklippare. Lian låg inne i utehuset, och vägrade röra sig. Efter någon vecka (med daglig utevistelse) kunde han möjligen tänka sig att stoppa ut huvudet, och äta enstaka grässtrån som växte precis utanför huset. Ytterligare ett par veckor senare så var han ute på gräsmattan och betade, alldeles precis bredvid Charlie. Men bara om det låg en solskyddsfilt på buren. Utan filt vägrade han lämna tryggheten i huset.

Dags för gräs

Det bästa med utesäsongen var att Lian vande sig vid att bli hanterad. Vi var ju tvungna att lyfta honom två gånger om dagen. En när han skulle ut, och en när han skulle in. Just att det var så förutsägbart tror jag var det viktigaste, och i slutet av säsongen var han inte längre spänd som en stålfjäder när man tog i honom. Han började slappna av, litegrann.
Det avslappnade märktes även inomhus. Han lärde sig sitt namn, och började komma när jag ropade på honom. Men när barnbarnen kom på besök så stängde han fortfarande av.
Under sommaren fick Charlie först ett höstrå i ögat, och senare en luftvägsinfektion som gjorde att han lät förskräckligt när han andades. Båda sakerna ledde till veterinärbesök, förstås, och hos veterinären var han så väldigt snäll – mycket olikt hur han betedde sig här hemma. Båda gångerna fick han åka själv, utan Lian, även om jag alltid annars brukar ta med kompisen när någon är sjuk. Jag ville inte utsätta Lian för stressen med ett
veterinärbesök när det inte var han som var sjuk.
Luftvägsinfektionen gjorde, av förklarliga skäl, Charlie en smula dämpad. Då fick vi se en helt ny sida av Lian. Han försökte dominera Charlie, som (naturligtvis) vägrade att ge sig.
Lian jagade runt Charlie i lådan så att Charlie lät som han hade ett astmaanfall, och det slutade med att vi fick separera de båda herrarna med en bit plexiglas ett par dagar tills antibiotikan hade hunnit verka. Charlie tog separationen med ro, men Lian var väldigt upprörd. Någonting hade ändrats, och Lian gillar inte förändringar. Alls.
Återintroduktionen skedde på golvet i tvättstugan, och Charlie visade snabbt vem det var som bestämde. Det tog inte ens fem minuter. Ordningen var återställd.
Framåt jul, efter att ha bott här drygt ett år, började Lian protestera vid pälsklippning. Det såg jag som ytterligare ett stort framsteg. Han satt inte längre apatisk och avstängd, utan försökte aktivt ta sig därifrån. Vid ett par tillfällen kröp han frivilligt upp i famnen hos husse för att slippa den hemska klippmaskinen, och då var vi verkligen lyckliga. Jag lärde mig att klippa päls jättefort. Så snyggt blev det inte alltid, men det var inte poängen. Med lång päls blir Lian varm och trött, och ännu mera passiv, så den måste hållas kort.
Charlie har alltid protesterat vid pälsklippning, och man får hålla fast honom i ett järngrepp (och akta fingrarna, han bits om han inte får som han vill). Han blir heller inte så himla snygg alltid, men måste också hållas kortklippt. Han blir inte lika varm som Lian, för hans päls är av en annan sort, men han blir trasslig och får tovor i armhålorna. Och ser ut som en fluffboll.
I våras (efter ett och ett halvt år här) tog Lian för första gången en bit gurka när han satt i mitt knä, som han åt mycket sakta. En milstolpe. Ännu en milstolpe kom strax därefter.
Barnbarnen var på besök, och Lian brydde sig inte. Han var precis som vanligt. Och när ena barnbarnet hjälpte mig att servera deras grönsaker så stod han på tiggpinnen som han brukar, och han tog paprikabiten ur hennes hand! Då var vi jätteglada, både barnbarnet och jag.

Med lång päls blir Lian varm och trött, och ännu mera passiv, så den måste hållas kort.

När årets utesäsong startade så slängde sig Charlie över gräset, precis som förra året. Lian gömde sig i huset i ungefär fem minuter, sedan gick han också ut och betade. Det var väldigt roligt att se. Han kom ihåg.
Och för någon månad sedan ungefär hände det som jag väntat på hela tiden. Lian sa (äntligen!) ifrån till Charlie. När Charlie försökte klättra på honom vände han sig om, och spände ögonen i Charlie. Och Charlie slutade försöka, mycket förvånad. Sedan dess har det varit lugnt, på riktigt. Tonårsbossen är nu bara en vanlig liten kille, och Lian har blivit den pappa det var meningen att han skulle varit hela tiden.
Jag är så tacksam över att Lian fick Charlie som vän. Utan Charlie – som inte är rädd för någonting, och tycker det mesta är jättekul – tror jag det hade tagit ännu längre tid för Lian att komma ur sitt skal. Nu beter han sig precis som jag tycker att marsvin ska.

Kristina från Ekliden

Fästingar och borrelia

Ett nytt inlägg från Kristina 🙂

Vi bor mitt i ingenstans, med skogen som närmaste granne. Det finns gott om fästingar här, och vi människor brukar få åtminstone ett par var varje säsong. Marsvinen brukar klara sig utan fästingar, trots att de är ute större delen av dagarna under sommaren.
I år blev det annorlunda. Ett av marsvinen har fått fästingar. Naturligtvis är det Charlie. Det är alltid han som råkar ut för konstiga saker.

Charlie

Första tanken, när jag upptäckte en svart prick på Charlies nos, var att han hade fått ett sår, och att det var en sårskorpa som jag såg. Jag funderade på vad han möjligen kunde skadat sig på, och gick igenom både utebur och innelåda ordentligt för att se om det fanns något vasst någonstans. Det fanns det inte. Sedan funderade jag – mycket kort – på om det möjligen kunde vara så att Lian orsakat skadan. Det kändes väldigt osannolikt, för Lian är en rar och trevlig kille, utan våldsamma tendenser. Slutligen insåg jag att det var en fästing, och blev förvånad. De ingick inte i min världsbild att vi har fästingar på gräsmattan.
Eftersom vi människor brukar få fästingar så har vi en fästingsplockare hemma. En sån som fångar fästingen i en lasso. Att fånga fästing med lasso på nosen på ett hyperaktivt marsvin som avskyr att bli fasthållen var inte helt lätt, men det gick till sist. Fästingen försvann, och Charlie var djupt kränkt i ungefär fem sekunder. Sen ville han ha godis. Det fick han.
Fästingproblemet upprepades ytterligare två gånger, med några dagars mellanrum. Charlie slogs för sitt liv när fästingarna skulle plockas bort, och ingen av de andra marsvinen fick en enda fästing, inte ens Lian som delar yta med Charlie.
Sedan fick maken en fästing som gav honom Borrelia. Tydligen är det så att om fästingen får sitta tillräckligt länge (mellan 24-48 timmar) så suger den först blod, och sedan skickar den in sitt maginnehåll i vårt blodomlopp. Det är så Borrelia smittar. Om man plockar bort fästingen tidigt så är risken för Borrelia mycket, mycket låg. Maken hälsar att det var inte en trevlig
upplevelse, men att han är frisk nu.
Jag började fundera på risken för Borrelia för marsvinen. Om en fästing sätter sig synligt på nosen, då ser jag den. Men det finns en massa pälstäckta ställen på marsvinen där fästingen skulle kunna sitta och gotta sig utan att bli upptäckt. Hur noggrann måste man vara med att gå igenom marsvinen efter utevistelse?
Lyckligtvis verkar man inte behöva vara jätteorolig. Marsvin har tydligen någon sorts inbyggt skydd mot Borrelia. Vid första fästingbettet marsvinet får i sitt liv så sitter fästingen kvar i normal tid innan den släpper och ramlar av, men vid senare bett så trivs inte fästingarna (av oklar anledning), och faller själva av efter 12-24 timmar. Eftersom fästingarna, i de flesta fall,
faller av själva innan eventuell Borrelia hinner spridas, så är risken att marsvinen får Borrelia från ett fästingbett är mycket, mycket låg.
Vilken tur! En sak mindre att oroa sig för.

Kristina från Ekliden

Djuren är här med oss – inte för oss

 

Den 3 juli 2018 satt det lilla svarta marsvinet i ett naturreservat vid en träbro nära Göteborgs Botaniska trädgård.

En kvinna på promenad med sina tre hundar uppmärksammar att han verkar onaturligt stillsam och tänker att han inte klarar sig på grund av både brist på vatten och stark värme.

Hon tar hem honom, kallar honom för Sotis och tar kontakt med oss.

När Eragons försöker få marsvinsuppfödare att föda upp mindre så talar vi ofta om att hemmet ska finnas först och marsvinet sedan.

 

 

Det är inte ovanligt att de som ska skaffa hund får vänta på sin hund. En seriös uppfödare har flera motiverade och tålmodiga köpare innan de parar sina hundar. Med marsvin är det precis tvärtom. Marsvinen förväntas sitta i rader och köparen ska komma och peka och välja.

Ju längre jag håller på med detta desto sämre tycker jag om det. Tänk dig att vara marsvinet. Först inavlad för att du ska ha rätt öron och pälsfärg. Sen såld till första bästa för att du råkade vara en hane eller ett öra är rynkigt. Sedan bortskänkes på blocket och till sist släppt i ett grönområde i Göteborg.

Jag vet inte att en uppfödare fött upp Sotis men jag skulle kunna sätta rätt mycket pengar på det med tanke på hans utseende.

Jag vet inte att han blivit ett bortskänkesdjur på blocket men jag vet att det är så deras statusminskning ofta går till.

Jag vet inte att Sotis blivit utsläppt men jag vet att 99% av de vi får in som upphittade utomhus är hanar medan honor behåller sitt värde livet igenom och vi omplacerar femåriga honor ganska ofta. Detsamma gäller de hanar vi kastrerar, de är efterfrågade till max.

Jag vet att inget jag säger kan få uppfödare att låta bli att sätta fler till världen men kanske kan det få nån som vill skaffa marsvin att adoptera en Sotis i stället för att bidra till att efterfrågan på ungar ökar.

Adoptera – köp inte!

Sotis – kungen

Han är en försiktig general, lille Sotis. Inget snack om att flyga på Lykke-Li hur som helst utan det närmaste en kontakt blev igår när Lykke blev förskräckt när jag kom dragande med en stor pappsäck med hö.

Så fin nu <3

Då for hon in i tygmyset trots att Sotis redan var där. Den är inte gjord för två men det var inget Lykke kunde ta nån hänsyn till 🙂

Lovely Lykke-Li <3

När jag skulle byta i deras låda fick de vara på gräset en stund. Då satte de sig under var sin pall ganska snabbt så egentligen skulle det behövts nån hos dem som fick det att snurra igång lite. Tyvärr har jag ingen, eftersom Sotis inte är kastrerad.

Efter en stund gick han i väg och satte sig och hade lite ”still” en bit bort på altanen.

Kastreringar ja. Det är så många pojkar i kö för detta och den tidigaste tiden är 20 augusti. Trist väntetid. Så många singlar som väntar på att livet ska börja.

Ännu så länge har vi dock sådana som är kastrerade och klara. En av dem är Staffan och han är född i oktober 2017 och långhårig.

Staffan född 2017-10 hos uppfödare i Trollhättan.

Stallpellets som bottenströ

Idag skriver Kristina om underlag och det tycker jag var intressant. Hoppas det känns så för er också. Eftersom Kristina inte har nån bild av marsvin i dagens blogg så får ni några på goa Sotis.

Han väger idag söndagen den 22 juli 828 gram Han känns jättefin och frisk nu och sällskapar sedan en dag med min kastrerade Lykke-Li. Det återstår att se vad de gillar det men ännu så länge interagerar de inte jättemycket.

Nu Kristina:

I maj i år (2018) var jag på en föreläsning om marsvin på Blå Stjärnan. Den var mycket intressant, och en av sakerna som togs upp var att man kan använda stallpellets som bottenströ till marsvinen. Jag har genom åren testat, och diskvalificerat, en massa olika sorters burunderlag, men inte stallpellets. Alltså var det värt ett försök.
Den stallpellets jag provat kommer från Granngården, och finns att köpa i 14-kilossäck. Den består av pressad sågspån, från gran och tall, och det anges att mängden tall är lägre än 10%, vilket känns bra eftersom mängden terpentin är lägre i gran än i tall.

Torr pellets i plastlåda, redo för blötläggning

Stallpelletsen ska blötas med vatten, för att sedan falla isär till fint spån. Rekommendationen på säcken är 5-7 liter vatten per säck stallpellets. Med den mängden vatten hade jag svårt att få pelletsen att ramla sönder, men med 1 liter riktigt varmt vatten per kilo stallpellets fungerade det tillfredsställande.

Vattnet har precis hällts på, och pelletsen ramlar isär

Slutresultatet med den vattenmängd jag använde blir spån som är för blött för marsvinen att gå på, men efter en veckas torkning i plastlådan var det bara aningens fuktigt, och jag bedömde att det då var okej att använda. Det luktar sågspån, och för mig som förknippar den doften med förekomsten av terpentin var det inte helt behagligt.

Närbild på svälld pellets som svällt klart.

Lilla flocken (Nypon, Luna och Sonja) fick vara testpiloter för stallpelletsen. I deras låda på 130*80 cm gav sju kilo pellets ett lagom tjockt lager bottenströ.

Nystädad låda med stallpellets.

Nu har vi använt stallpellets i ett par veckors tid. Så hur fungerar det? Inte jättebra, tycker jag. Om det hålls fuktigt så dammar det inte, men jag är inte helt förtjust i att låta marsvinen bo på fuktigt underlag. Ytan torkar upp väldigt fort, speciellt nu när det har varit orimligt varmt, och då dammar det.

Rejält.

Det är mjukt och trevligt, och marsvinens fötter verkar må bra. Marsvinen själva verkar också gilla underlaget, och de kan ordna små gropar till sig själva att vila i.
Det är relativt lättstädat. Jag punktstädar dagligen, och gräver bort allt kissat strö, och plockar bort alla pluttar. Det är lätt att se vilket strö som är kissat på och att gräva bort detta,men pluttarna får handplockas. Jag har försökt att använda en sådan där spade man använder för att städa kattlådor för att sila bort pluttarna, men antingen har jag fel typ av
spade, eller fel teknik, för det har inte fungerat bra. Det går fortare att handplocka.
En stor nackdel är att det är så finpulveriserat, så att alla grönsaker som marsvinen tappar i spånet blir alldeles insmetade med spån. Det gillar jag inte alls. Men det värsta är dammet.
Nypon har problem med kronisk rinit, och är definitivt känslig för damm. Efter ett par veckor på stallpellets blev han väldigt snuvig, så vi fick sätta in en ny omgång Metacam och byta tillbaka till gammalt beprövat, dammfritt underlag.

Nu ser det ut som vanligt igen.

Stallpellets kan säkert fungera för andra marsvin, men inte för min lilla flock.

Kristina från Ekliden

 

Håkan och hans vänner

Jag gillar marsvinshanar. Jag gillade dem långt innan jag hade några honor att jämföra med, och jag gillar dem fortfarande nu när jag har honor också. Det blir något alldeles speciellt med den relation de får till varandra, när de bara är två. Den är lätt att läsa av, och lätt att förstå. Ofta när det skrivs om hanar så skrivs det bara om problem; att de bråkar och slåss.
Min erfarenhet är precis tvärtom. Jag tycker att hanar – rent generellt – är trevliga mot varandra.
Hela den här texten är en hyllning till Håkan, som var ett mycket trevligt marsvin. Han var precis så som marsvinshanar kan, och bör vara.
I augusti 2014 adopterade vi Håkan och hans son Stig. Håkan var då tio månader gammal,
Stig var en liten plutt på två månader. De kom med mycket glädje till vår familj. Vi hade strax innan, mycket hastigt, förlorat våra dåvarande marsvin Sigge och Sixten, och på den tiden hade vi bara två, så det hade varit rejält tomt och tråkigt här hemma innan Håkan och Stig flyttade in. Ett hem utan marsvin är bara ett hus, inget hem.

Pappa Håkan med sonen Stig

Håkan var inte blyg, men helt klart reserverad mot mig och dottern. Lite skeptisk, sådär. Husse däremot, var en helt annan sak. Från första gången han såg husse bestämde han sig för att husse var toppen. Det var en fascinerande skillnad i hur han behandlade husse (springa fram, tigga, vissla) till hur han behandlade mig och dottern (mer dämpat). När han
satt i husses knä flöt han ut komplett avslappnad och lät sig matas med godis. I mitt knä satt han lätt spänd, och beredd – absolut inte avslappnad, men godis kunde han äta.

Stig var, som alla marsvinsbebisar, lätt hyperaktiv och kunde inte sitta still i två sekunder. Han var helt orädd, och älskade oss allihop, men absolut att han älskade pappa Håkan mest. Han ville gärna ligga precis bredvid Håkan, när han inte for runt som en skållad råtta och skuttade hej vilt, eller gnagde maniskt på någonting.
Håkan hanterade Stigs överenergi med milt överseende. Han var väldigt tolerant, men när han fick nog så räckte det med att han sträckte lite på sig, och spände ögonen i Stig. Då slutade Stig omedelbums, och det blev lugnt igen. Något burrande, klättrade eller tandklapprande förekom aldrig, utan de båda herrarna levde tillsammans som riktigt goda vänner.
Stig hade sina egna problem. När pojkarna flyttade in hos oss bodde de i en gallerbur, och Stig blev strax en manisk gallergnagare. Sedan började han bryta av framtänderna, de övre.
Vi trodde det berodde på gallergnagandet, så husse byggde en låda till dem att bo i. Tyvärr hjälpte inte flytten till lådan, utan Stig fortsatte att bryta tänderna. Då tog vi honom till veterinären, för det var uppenbart att det var någonting som inte stämde. Det gjorde det inte heller. Veterinären konstaterade att Stig hade missbildade framtänder, så kallade syltänder.
Tänderna var helt enkelt inte tillräckligt hållbara för att fungera för normala
marsvinsaktiviteter.
Jag lärde mig att skära alla grönsaker i tändsticksformat eller i strimlor, så att Stig kunde äta även med brutna tänder, och livet gick vidare. Hö åt han hela tiden utan problem. Det var inte tuggandet, utan förmågan att bita av som saknades. Vi vande oss också vid att titta Stig i munnen hela tiden, så att vi visste hur mycket tänder han hade just för tillfället.
Sommaren 2016 opererade Håkan bort en sprucken hudtumör, från rumpan. Han fick komplikationer efter operationen, och under flera veckors tid åt han i princip ingenting själv, och vi var inte alls säkra på att han skulle klara sig – men det gjorde han. Under hela sjukdomstiden var Stig superrar mot Håkan. Han låg gärna bredvid, och satte sig alltid precis bredvid Håkan för att äta sitt hö. Nästan demonstrativt, för att visa hur man ska göra. Ofta
triggade det Håkan till att i alla fall tugga på ett höstrå. När Håkan var för passiv fick vi se ett annat intressant beteende: putsande. Stig putsade Håkan bakom öronen, ungefär på samma vis som kaniner brukar putsa varandra.
Ett par månader efter Håkan blivit frisk var det dags för nästa chock. Stig blev plötsligt sjuk, apatisk och vägrade äta. Vi åkte in akut, men trots alla insatser av personalen på djursjukhuset gick han inte att rädda. Blodprov visade att det var njurarna som plötsligt slutat fungera. Stig blev bara två år och två månader gammal. Vi var förkrossade. Håkan mest.
Att ha ett ensamt marsvin går inte, så vi adopterade Barack som sällskap. Han kom hit ett par månader före sin sexårsdag, och blev vårt första marsvin med växande päls. Lugn, lätthanterad och människotam var han den perfekta testpiloten när jag lärde mig att klippa marsvinspäls med klippmaskin.

Håkan och Barack.  Irenes kommentar: Här kan du läsa om när Barack kom till Eragons första gången http://blogg.agria.se/marsvinsbloggen/2012/12/26/hemma-pa-varan-gata/

Håkan och Barack fick ett ordentligt bad, och sedan flyttade de ihop på golvet i vårt extrarum innanför köket. Barack visade tydligt att han fortfarande var störst och tuffast, genom att klättra på Håkan och jaga honom genom rummet. Det såg ganska lustigt ut, för Håkan var
betydligt större än Barack, ungefär 250 g tyngre, men han var inte det minsta intresserad av att ställa till med bråk. Jagandet och klättrandet pågick inte kontinuerligt, utan kom med ett par timmars mellanrum under de första tre dygnen. Tiden mellan jakterna betedde sig båda
herrarna helt normalt: vilade och tuggade hö. Ingen av dem verkade det minsta stressad, och de kunde utan problem äta grönsaker ur samma skål. Trots det så fick de bo kvar på golvet i två veckor till, så att deras relation hade en chans att stabiliseras, innan de flyttade in i Håkans låda tillsammans. Flytten dit gick fint, och Barack var solklar boss i lådan.
Med Barack kom en hel del nya, intressanta marsvinsbeteenden. Han burrade (mycket lågmält), och vickade på rumpan och verkligen uppvaktade Håkan, som inte brydde sig nämnvärt. Barack slickade maniskt på kissfläckar på lådbotten. Och mest fascinerande: han sprutade sperma överallt på sig själv. Vi lärde oss att marsvinssperma när den torkar sitter
fast som tuggummi i pälsen, helt omöjligt att tvätta bort. Då var det bra med ett marsvin med växande päls. Om det inte gick att klippa bort sperman med en gång, så kunde man bara vänta några dagar så att pälsen han växa lite innan man försökte igen.
Barack blev utan tvekan det mest underhållskrävande marsvin jag haft. Han hade en enorm produktion av både talg och framförallt öronvax. När han kom hit trodde jag att han var lite döv för han reagerade inte speciellt på ljud, men det visade sig vara fullständigt enorma vaxansamlingar i båda öronen. En rejäl kur med Otoclean senare visade sig Barack höra
alldeles utmärkt, och jag vande mig vid att göra rent hans talgkörtel och öron betydligt oftare än på de andra marsvinen.

I lådan var de båda herrarna mestadels sams. Några gånger, med flera månaders mellanrum, blev det en ny period av jagande. Den berodde nästan alltid på att Barack fått torkad sperma på ett obekvämt ställe, som jag missat. Det var precis som att han inte kände sig bekväm, och signalerade genom att jaga runt Håkan. Om jag fixade problemet, så blev
Barack lugn igen.
Vi fick ungefär ett år med Barack. Strax före sin sjuårsdag slutade han äta, och visade med all tydlighet att han tyckte det var dags.
Så strax efter sin fyraårsdag blev Håkan ensam igen, och vi adopterade Aron som sällskap.
Aron var också fyra år då. Faktum är att det bara skilde några enstaka dagar på deras födelsedagar.

Håkan och Aron

Det blev en ny introduktion, enligt beprövad modell. Först bad, och sedan fick de flytta in på golvet i vårt extrarum. Första tjugo minutrarna klättrade Aron lite på Håkan, och Håkan lite på Aron. Sedan infann sig friden, och de betedde sig som de varit bästisar i evigheter. När Håkan vilade under en pall, så låg Aron precis utanför den pallen. När Håkan gick för att äta
hö, så följde Aron efter och åt hö han med. De var sällan på mer än två decimeters avstånd från varandra. Efter en vecka på golvet utan minsta tendens till konflikt, fick de flytta in i lådan. Där fortsatte livet i total harmoni.
Mellan Håkan och Aron förekom inget burrande, inget jagande, inga konflikter alls. Det var omöjligt att se vem det var som bestämde, men de var nöjda – och jag var nöjd. Håkans och Arons relation var verkligen fantastisk.
Ungefär ett halvår efter Aron kom hit så blev Håkan sjuk igen, och den här gången slutade det inte bra. Håkan fick tyvärr lämna oss, bara fyra och ett halvt år gammal. Under hela sjukdomstiden var Aron en mycket god vän, precis som Stig varit flera år tidigare. Och nu var Aron ensam, någonting han inte alls kunde hantera. Innan han kom till oss hade han bott själv i flera år, men halvåret med Håkan hade visat honom hur trevligt det var med sällskap. När Håkan försvann slutade Aron äta, burrade upp sig, och satt tyst i ett hörn och väntade på döden han med.
Samma dag som Håkan lämnade oss hade vi turen att få adoptera Adam, som då var tre månader gammal. Den introduktionen gick mycket smidigt, och Aron blev glad igen.
Eftersom Adam var så liten valde jag att ha introduktionen i lilla flockens låda, och lilla flocken fick flytta till Håkans och Arons låda. Efter att Aron sniffat Adam i rumpan och konstaterat att han var en pojke han också infann sig lugnet.

Aron och Adam.  (Adam är ju en av djuren i Lindome26 som du kan läsa om i denna bloggen. irenes kommentar)

I skrivande stund är Adam sex månader gammal, och borde vara sådär lite tonårsjobbig. Det är han inte. Han är bara rar, och de båda herrarna lever tillsammans i harmoni. Det har inte varit en enda konflikt, inget burrande, ingenting. Även om Adam inte utseendemässigt påminner speciellt mycket om Håkan, så ser jag mycket Håkan i honom.
Det blev bra, även utan Håkan.

Kristina från Ekliden

Om försäkring av marsvin

Det pratas mycket om att det är viktigt att ha en veterinärvårdsförsäkring för sina marsvin. Förra hösten, när det var dags att betala årspremien för försäkringarna, så satte jag mig och räknade på saken. Att det är viktigt tycker jag också, men är det till och med lönsamt?
Det finns två bolag som försäkrar marsvin: Sveland och Agria. Jag har sju marsvin. Fyra av dem är försäkrade i Sveland, och tre i Agria. För samtliga har jag valt en veterinärvårdsförsäkring på 10000 kr, och ingen ersättning för mediciner.
Villkoren och priserna skiljer sig inte mycket åt. Sveland har en fast självrisk på 700 kr per 90 dagars behandlingsperiod, och en rörlig självrisk på 25%. Årspremien är 360 kr per marsvin.
För ett av mina marsvin har jag en mängdrabatt på 10%, vilket ger en årspremie på 324 kr för just det marsvinet.
Agria har en fast självrisk på 700 kr per 125 dagars behandlingsperiod, och en rörlig självrisk på 25%. Årspremien är 460 kr per marsvin. Eftersom jag har tre marsvin försäkrade hos Agria får jag 10% mängdrabatt på allihop, vilket ger en årspremie på 414 kr per marsvin.
Total årskostnad för mina sju marsvinsförsäkringar blir alltså 2646 kr.
Agrias försäkring är något dyrare, men om man kopplar den till Agriakortet så får man 300 kr reduktion av den fasta självrisken om man behöver gå till veterinären.
Under perioden oktober 2016 till oktober 2017 besökte jag och tre av marsvinen veterinären totalt fem gånger. Samtliga de marsvinen var Sveland-försäkrade. Övriga fyra marsvin höll sig friska under den här perioden.

Kanel

Vi adopterade Kanel i maj 2016. Då var han fem och ett halvt år gammal. I augusti samma år tyckte vi att det lät konstigt när han andades, så vi tog honom till veterinären. Det blev ett akutbesök: kostnad 1025 kr (försäkringen ersatte 244 kr), och ett uppföljningsbesök hos specialist: kostnad 3081 kr (försäkringen ersatte 2230 kr). Diagnosen blev inkapslad
lunginflammation. Tyvärr klarade Kanel sig inte utan somnade in i oktober 2016, efter två månader på antibiotika.

Håkan

Vi adopterade Håkan i augusti 2014. Då var han tio månader gammal. Sommaren 2016 opererades han för en sprucken hudtumör, och då fick vi veta att sådana tumörer tyvärr ofta kommer tillbaka. När vi upptäckte en ny knöl i nacken så sökte vi givetvis veterinär för att få den kontrollerad. Kostnaden blev 825 kr (försäkringen ersatte 94 kr). Diagnosen blev en ny
hudtumör, som var tillräckligt liten för att inte behöva opereras bort. Vi skulle hålla koll och återkomma om den växte, vilket den inte gjorde.

Charlie

Vi adopterade Charlie som tremånaders parvel i oktober 2016, och han har sedan dess varit vår lilla olycksfågel. Ingen råkar ut för så mycket konstigt som Charlie. I maj 2017 sökte vi akutvård, eftersom han fått ett höstrå i ögat. Kostnaden blev 1025 kr (försäkringen ersatte 244 kr). Lyckligtvis så fanns det ingen skada på hornhinnan. I augusti var det dags för nytt akutbesök, då han lät konstigt när han andades. Kostnad 1264 kr (försäkringen ersatte 843 kr eftersom det var inom samma självriskperiod). Diagnosen blev begynnande luftvägsinfektion, och efter fem dagars Bactrimkur blev Charlie frisk igen.

Totalt under den här perioden har veterinärbesöken kostat 7220 kr. Själv har jag betalat 3144 kr, och Sveland har ersatt 4076 kr.
Om marsvinen varit oförsäkrade så skulle min totala kostnad blivit just veterinärbesöken, dvs 7220 kr. Nu när de är försäkrade så blev den totala kostnaden veterinärbesök minus försäkringsersättning plus försäkringskostnad, dvs 7220 kr – 4076 kr + 2646 kr = 5790 kr.

Slutsats: Det är lönsamt med försäkring om marsvinen blir sjuka.

Kristina från Ekliden

Recovery Plus eller Critical Care?

Jag har länge försökt få någon i arbetsgruppen att gästblogga ibland men ingen har känt sig manad. Kristina som skickar sommarhälsningar och nu senast berättade om deras bolådor skickar däremot gärna lite texter. Bra va?

Sommaren 2016 opererades Håkan för en hudtumör, och efter operationen fick han en urinvägsinfektion som verkligen gjorde honom jättesjuk. Under tre veckors tid matade jag honom med Critical Care dygnet runt, eftersom han vägrade att äta alls själv. I samband med allt det här så började han också att kissa ut stora mängder kalcium, så att det blev grusiga, smetiga fläckar i hans bur. Hos veterinären togs en röntgenbild för att utesluta
urinsten, och den visade på stora mängder grus i urinblåsan – men lyckligtvis ingen urinsten.
Håkan återhämtade sig så småningom, och vi fick ett par år till med honom.

Håkan

Varken före eller efter den här pärsen hade Håkan lämnat kalciumdepositioner i buren, och det fick mig att misstänka att hans diet på enbart Critical Care hade en hel del med den saken att göra. Då var jag omedveten om att det finns alternativ, men det är jag inte längre.

Det finns två produkter på marknaden som är speciellt framtagna för stödmatning: Critical Care och Recovery Plus. Vad är då skillnaden?

Innehållsmässigt är de ganska lika

Critical Care finns i storlekarna 36 g, 141 g och 454 g, där 141 g-påsen är den som är vanligast. När man öppnar förpackningen så ligger allt pulver åtkomligt, och man får använda teskedsmått vid doseringen. Marsvin som inte äter själva alls behöver 3 msk (=27 g) per kilo kroppsvikt och dygn. Öppnad förpackning kan förvaras i frysen, så håller den länge.
Recovery Plus säljs i låda, med 10 st 20 g-påsar. Marsvin som inte äter alls själva behöver 20 g (=1 påse) per kilo kroppsvikt och dygn. Öppnad påse kan förvaras i frysen, så håller även den länge.

Som man kan se av värdena ovan så finns det bara två värden som skiljer sig åt rejält: kalcium-fosfor-kvoten och C-vitamininnehållet.
Den ideala kalcium-fosfor-kvoten i marsvinets mat ligger på 1,5:1. Recovery Plus ligger relativt nära detta värde, medan de specificerade värdena på kalcium och fosfor i Critical Care bara garanterar ett värde på <3:1. Långtidsutfodring med Critical Care riskerar alltså att ge marsvinet ett kalciumöverskott, vilket i sin tur kan leda till kalciumdepositioner i urinen, och i värsta fall till urinsten.
Ett friskt marsvin behöver mellan 10-30 mg C-vitamin per kilo kroppsvikt. Sjuka marsvin kan må bra av lite extra. En dagsdos Recovery Plus ger 24 mg C-vitamin per kilo kroppsvikt, medan en dagsdos Critical care ger 270 mg C-vitamin per kilo kroppsvikt. C-vitamininnehållet i Recovery Plus är lite i underkant, så där behöver man förmodligen komplettera med exempelvis askorbinsyra för att få i marsvinet tillräckligt. Critical Care innehåller 10 gånger mer C-vitamin än Recovery Plus, och fyller utan problem dagsbehovet, men långtidsbehandling med höga doser C-vitamin har visat sig kunna bidra till artros och ökad broskbildning.

Recovery Plus innehåller dessutom Saccharomyces cerevisiae, en vanlig typ av jästsvamp, vars syfte är att stabilisera bakteriefloran i tarmsystemet. Antibiotikabehandling påverkar bakteriefloran i tarmsystemet, och man brukar rekommendera prebiotika i kombination med antibiotika, just för att minska denna påverkan. Om man ger Critical Care under en antibiotikabehandling så kan man komplettera med Pro Fibre Rabbit, som innehåller samma sorts jästsvamp som Recovery Plus. Pro Fibre Rabbit kommer i pelletsform, men kan lösas upp i vatten och ges med spruta.

Sammanfattningsvis: Marsvin som stödmatas med Recovery Plus mår bra av lite extra C-vitamin. Marsvin som får antibiotika och stödmatas med Critical Care mår bra av ett tillskott av probiotika. För korttidsbehandling så spelar det ingen större roll vilket preparat man väljer, bara man kompletterar med det som behövs. Om man bara ger mindre mängder
stödmatningsmat så är Critical Cares förpackning mer praktisk, eftersom man kan mäta upp mängden och inte behöver väga. För långtidsbehandling så anser jag att Recovery Plus är bättre, eftersom den har en bättre kalcium-fosfor-kvot, vilket minskar risken för ett kalciumöverskott.

Källor:

Recovery & RecoveryPlus: Liquid Feed for Critical Care


http://www.oxbowanimalhealth.com/our-products/professional-line/critical-care
http://www.protexin.com/products/pro-fibre-for-rabbits/32
http://www.guineapigsaustralia.com.au/nutrition.htm
https://stud.epsilon.slu.se/5634/8/torner_m_130605.pdf
https://veterinarypracticenews.com/too-much-vitamin-c-worsens-guinea-pig-arthritis/
http://www.guinealynx.info/antibiotic_advice.html

Kristina från Ekliden

Arkiv