Lotta behöver mig inte och därför får hon ingen direkt uppmärksamhet. Det är många som behöver mig och de får all uppmärksamhet.

Lotta och alla som klarar sig bra med mat ett par gånger om dagen, rent vatten varje morgon och byte i buren en gång i veckan får egentligen bara det.

Jag suckar över hur söta de är hela gänget när de snurrar runt och jagar Lauramamman och mat i största allmänhet. Hursomhelst: nu har det ordnat sig ett fint hem också.

Lotta ska med pappa Lazilo och bryllingen Laila bilda flock med två medelålders marsvinstanter i Kärna utanför Kungälv.

Gott så.

The A-team.

Den 12 augusti kom hon hit och hennes fem barn var bara fyra dagar gamla. Vilken kull i ordningen vet jag inte men hon har gått med Lazilo sedan de var små och hon är född 2016-08-08. Jag vill inte tänka på hur många barn hon fått.

Fina mamma Laura. Alltid hungrig och så social och trevlig.

Helt säkert är det inte att ännu en kull väntas men jag hoppas. Nu när hon ammar så flaxar vikten lite upp och ner, jag vill egentligen att hon skulle gå upp, upp men tyvärr inte.

Jag har avvaktat av det skälet att tinga i väg henne, för ska hon ha barn blir det åttonde augusti plus sexton veckor innan hon kan flytta. Det blir november-december. Hoppas hon slipper.

Så himla go <3

Men om du inte har något emot lite långväxande päls, ostyrig så en nästan alltid blir lite full i skratt. Har du dessutom inte nåt emot att vänta så får du gärna tinga Laura. Hemma behöver du ha; en liten flock utan bebisar men med kastrat.

Till er som undrar om det händer något med de små vita i Lidköping: kvarnarna maler långsamt och inget nytt som jag känner till.

🙂

Idag fick hon äntligen sina ungar, Lolita. Jag har alltså väntat i drygt två veckor på att hon skulle få ungar och suckade varenda dag! har de fortfarande inte kommit!? Jag är verkligen sämst på att vänta 🙂

Igår 1106 gram och idag 998.

Igår vägde Lolita 1106 gram och då hade hon gått upp 94 gram på sex dagar. Jag blev nästan lite rädd.

Lloyd 109 gram. Ska bli kompis med en kille som kom in idag. 

Men idag hade de äntligen kommit; Lloyd och Laila!

Laila 101 gram, redan tingad och ska flytta med Lazilo och Lotta till samma familj där de redan har två vuxna honor.

När Lloyd måste lämna mamma så väntar Mattias på en vän. Mattias kom från Skåne, är två år och har levt utan andra marsvin hela livet.

Men ändå vem du än är, så välkommen till livet!
Du ska få se när du tar första klivet.
Att du väntar många stora äventyr,
när din första morgon gryr!

Under de senaste åren har vi allt oftare pratat om att det inte blir så bra alltid med de gamla. De som kommer in till oss och behöver ett nytt hem vid sex, sju års ålder kanske verkar friska men precis som en 80-årig människa kan vara frisk så betyder inte frisk=stark.

När marsvin byter miljö så vet vi sedan många år att det är vanligt att de går ner i vikt. De går ner i vikt och efter en till två veckor har de acklimatiserat sig och är tillbaka på ursprungsvikten.

Drama på himlen igår.

Marsvin försöker hålla stilen för flocken. De kan vara ganska rejält sjuka men visa nästan inget. Men väger vi så får vi reda på att allt inte står rätt till, svaret finns ofta i vikten. Men många som tar kontakt har inte vägt och det betyder att vi inte vet om något sådant är på gång.

Framgent kommer vi i möjligaste mån att låta ägare och ibland adoptör visa upp marsvinet men inte ta in det äldre marsvinet. Det äldre marsvinet ska vägas och lukta på ett annat marsvin. Det äldre marsvinet ska ha med sig lite spånhö från andra marsvin och tillbaka hem i sin trygga miljö med noggranna vägningsinstruktioner. För ligger nåt redan och smyger så ska vi ta reda på det.

Sedan ska de avvakta hemma till lämplig vän och hem dyker upp. Då gör vi en direktflytt. Då blir det så skonsamt det är möjligt. Detta kommer att innebära att vi i Eragons måste flytta på oss men då får det bli så.

Vi löser det mesta, ibland tar det bara lite längre tid.

Två fina killar som kom in i veckan <3

Orsaken till att jag kallar det Lex Oliver är såklart på grund av en liten individ som hette Oliver och som efter att ha kommit in i omplacering, till synes helt ok, fick avlivas efter bara en vecka. Detta gör mig så sorgsen och han är inte den första. Tidigare har det dock funnits andra faktorer och olika sätt att förklara. Med Oliver blev det så tydligt, nu finns ingen bra lösning annat än att ta ett jobbigt beslut.

Rest in peace fina, fina Oliver.

Jo, jag är glad att sommaren är över.

Jag vet att jag svär i kyrkan men nu ska ni få se det ur mitt perspektiv. Hela sommaren har det varit massor med marsvin i omplacering och framför allt har många varit nedsatta, eller problematiserade på något sätt.

Lazilo ligger avslappnat på soffans armstöd efter operationen igår. Han var väldigt glad över allt god doft från sin familj som fanns på soffan 🙂 jag är glad att överdraget är tvättbart.

Exempelvis har ungefär fem hanar suttit ensamma under sommaren och är det trångt så är det trist och svårt att göra pojkpar av hormonstinna unga killar. När vi provade gav det skador, bölder som kostade massor att fixa.

Vi har två unga pojkar, Luring och Vitis på tillväxt. Kastrering eller pojkpar beroende på vad som kommer från Lolita och de andra dräktiga.

När jag bytte för min gäng igår så blev det tvångsbete på gräs. Lite kass bild, det mörknar snabbare och snabbare nu.

Sen fanns det bortåt tjugo honor och flera kastrerade killar och maillådan ekade tom på vettiga adoptörer. Om jag haft provision på de jag nekat så hade jag varit rik. Denna sommaren har det varit många förfrågningar – från de som inte ska ha djur och absolut inte marsvin.

Sen flyttade de kastrerade killarna ( de går alltid först) och två var kvar på grund av dålig vikt och sviktande hälsa som berodde på något oklart.

Frida var lite mer medtagen efter operationen. Hon är äldre, mindre och det var en allvarligare operation. Men efter lite CC blev hon piggare och åt gurka och gräs själv. De behöver hjälp att komma igång men sen brukar det flyta på fint.

Prover, medicinering och massa timmar sittande i Exos väntrum.  Det går an att ha något av allt detta men när vi har både massor av djur, massor av förfrågningar in, pensionat, sjuka, många så blir det trögt.

Sen flyttade ett gäng tjejer och vi bytte ett fungerande pojkpar mot två isärbråkade. Ytterligare två som satt och väntade på hösten.

Sen börjar Anna på Husdjurshälsan operera efter uppehållet. Semester kraftig värme och rötmånad är över och vi börjar att få ordning igen. Igår opererades fem djur och idag opereras två. Alla som läker har fullt upp de närmaste dagarna och här hemma finns två nyopererade. Dels är det lilla fina Frida som hade hormonbesvär och, visade det sig, en tumör, och dels underbara Lazilo, pappan till alla barnen ni vet.

Så cool.

Iallafall fyra av de nykastrerade har redan hem som väntar, resten kanske får snart. Dock tar det ju en vecka för läkning och två ytterligare innan de kan umgås med fertila honor.

Så jag är extremt glad att hösten är här.

Klar kall luft och fräsch känsla ute.

Färre djur och snart är alla på väg till riktiga hem.

Vi har undantaget, Landskronagänget. De måste ju få barn och bli avvanda innan de kan flytta. Men det är ok, där jobbar tiden för rätt utveckling just nu, jag har gjort det jag kan göra och de kliar sig inte länge. Alla går upp, till och med Calvin 🙂

Men – jag är inte mer förtjust i gapiga ungar än nån annan. Jag har dessutom överlevt mina egna barns småbarnstid med nöd och näppe och njuter nu i fulla drag av att slippa förhandla, uppfostra och lotsa allt som ska funka i livet. Jag har full respekt för de som väljer att leva utan att skaffa barn och en av mina syrror har valt så, min dotter funderar också åt de hållet.

Jag har respekt för de som skaffar också, men eftersom det är normen kanske respekten inte är lika stor.

Marsvin är mitt intresse. Bara för att hela världen med god hjälp av korkade zooaffärer har fått för sig att barn och marsvin hör ihop så är det inte sanningen i evighet, amen. NEJ, tvärtom tycker jag att marsvin och barn passar ihop ibland och ibland inte.

En kär vän till mig har marsvin och tre-fyraåriga barnbarn. Hon är väldigt tydlig med att marsvinen verkligen inte gillar när barnbarnen kommer och hälsar på.

Lava-Love

“De klarar det men börjar röra sig och vara som vanligt först när ungarna åker hem.”

Så nöjd och glad idag, en vecka sen de kom in och alla ökar stadigt. Liv och Leja hade en dipp en dag, svårt att förstå varför men eftersom det inte fortsatte så känns det bra nu.

Lava ökar bra

Den dräktiga Lolita har ökat 150 gram denna veckan och att hon får ungarna  är nästa milstolpe. Väldigt snabb ökning, känns lite mycket men svårt att göra nåt åt. Hon rör sig bra och hoppar omkring ganska vigt. Jag har satt in även Calvin till dem, han behöver öka lite och dessa får mat fler gånger per dag, det ska gynna honom.

Jag går förbi och kastar in mat ofta och lite. Det är främst små barn som ska äta så och de större får det på köpet.

Liv ökar också bra.

De sitter i två hopsatta 120 burar, med långsidor mot varann. Jag avskyr burar men katten Gösta ( som normalt knappt registrerar marsvinen) och små pipiga marsvinsungar vågar jag inte riskera. En stor fördel med hindret i mitten är att de utvecklar sin förmåga att hoppa och klättra. Bra stimulans, utmaning och träning.

Småtjejerna Liv & Leja tävlar om Calvins uppmärksamhet. Som vanligt 🙂 unga honor dras till kastraten.

Det var ju ett par killar också. Papporna.

Först är det den tvååring som är pappa till Lauras kullar. Han kliar sig, har fått Stronghold, har bra hull och går upp bra. Tyvärr satt han med Laura flera timmar efter senaste kullen föddes så det är troligt att han blir pappa igen. Men sen får det vara bra. Det är möjligt att han sen får sällskapa med en bebiskille. De bebisar som finns nu verkar vara bara tjejer men det är ju mellan en till fyra kullar kvar. Hoppas det blir en bebis per kull.

Apropå att avbryta dräktighet så hänvisade Husdjurshälsan till Blå Exo och de svarade att det inte fanns metod, utan bara för katt och hund. Kristina skickade en länk om annat och jag skickade länken vidare. Inte hört nåt mer. Men vi får se, jag har inte gett upp.

Pappa Lazilo

Från söndag till fredag

Sen är det Luring som suttit med Liv och Leja. Om jag förstått det rätt är det även han som suttit med Lolita.

Luring som vägde 650 gram när hans systrar i samma bur vägde 320-360 gram.

Idag flyttar Luring, som ska vara fyra månader till jourhem för att växa på sig. Antingen kastrering eller pojkpar. En liten teddykille, Vitis flyttar till samma hem, han väger ungefär lika mycket men ska vara cirka ca sju månader.

På måndag och tisdag har vi sammanlagt sex operationer. Tre jourhem beredda för läkning. Pojkar som väntat länge på att livet ska börja och en äldre hona som har hormonstörningar.

Mer om dessa kommer.

Sen det nya vi bestämt.

Alla marsvinsägare ska ha detta. Vi har tröttnat på att de inte har det så vi gör något åt saken.

Varje adoption ska innehålla våg, Critical Care, matningsspruta och skötselkort. Adoptören får betala 200:- för startkitet.

Snygg

Detta blir aktuellt i början av nästa vecka. Då får Guldis och Kurt sitt efterlängtade hem och vi är så glada. Människor med hjärta för marsvin som inte bara tänker: vi vill ha två unga tjejer för de ska leva länge, inte lukta och helst knappt märkas och absolut inte vara till besvär. Utan går in med tanken: jag vill ge någon ett hem som behöver mig. Det extra besvär och arbete som blir för att marsvinet behöver det ena eller andra är jag beredd att ge, för jag vill ge dessa marsvin ett HEM.

Ha det fint!

Det var 1992 och lagom till Lucia som jag, min man och vår halvårsgamla dotter flyttade till ett större hus. Vi blev grannar med Rosa och hennes man. Rosa var född 1925 och hade bott i grannhuset sedan 1964 när båda husen byggdes.

Sov gott kära Rosa

Rosa och hennes man var riktiga människor. De var inte bäst på något speciellt men de var fantastiska på att vara grannar. De har i alla år varit de fridsammaste och snällaste grannar en kan tänka sig. Varje år frågade Rosa snällt om hon kunde få ta lite rabarber och varje år sa jag att hon inte behövde fråga utan bara kunde gå och hämta 🙂

Rosa och hennes man var också riktigt bra på att vara mamma och pappa till vuxna barn och farmor och farfar till sina unga barnbarn. Ett barnbarn var i samma årskull som vår pojke och ibland lekte de med varann. Åren gick och barnbarnet växte upp och blev allt mer sällan sett men Rosa och mannen rapporterade att tösen gick framåt i livet. Hon studerade och hon fick jobb, egen lägenhet och så småningom en sambo.

För tre år sedan dog den ene av Rosas två söner. Sorg och bestörtning. Han var i pensionsålder men barn ska aldrig dö före sina föräldrar, så är det bara. Sorgen var tuff men vardagen med makens sjukdom tog över. Sen dog mannen för två år sedan. Rosa var blind men kroppen för övrigt fungerade, hon bodde kvar i huset och lyssnade mycket på inlästa böcker och radio. När Rosa hade synen kvar gillade hon att baka men hon slutade med det. Rosa hade bakat färdigt men tyckte fortfarande livet gick an. Jag hälsade på henne ibland. Efter mannen dött kämpade hon på, med den andre nyss pensionerade sonen och dennes familj som gott stöd.

Min svägerska ordnade blommor, så vackert arrangemang. Jag älskade aster och jag älskar lila och rosa nyanser. Rosa satt på ett moln, dinglade med benen och såg hur vackert allt var.

För några månader sedan ramlade Rosa. Hon vart yr och svimmade troligen av en stund. Hon kom först på sjukhus och sedan på så kallat korttidsboende. Vi hälsade på henne, hon trodde aldrig hon skulle komma iordning såpass att hon skulle få komma hem igen.

Men Rosa kom hem och alla var glada för det men kanske inte Rosa så mycket. Hon var trött på att kroppen inte hängde med, trött på att inte se och och hon var trött på att vara ensam. Men det gick en tid ändå.

Så ramlade hon igen, en ny resa till Kungälvs sjukhus och återigen till korttidsboende i Älvängen.

Så kom beskedet för några veckor sedan. Rosa hade somnat en kväll och hon vaknade inte mer. Jag blev både ledsen och lättad. För hon var klar, hon ville inte mer. Kroppskostymen var utsliten och Rosa var trött ända in i själen.

Igår var jag och min familj tillsammans med Rosas familj och sade hejdå till Rosa. I kyrkan i byn där hon en gång föddes 1925 så sa vi hej och ha det fint. Det var en massa gudprat men då detta helt lämnar mig utan intryck så var det mest att kyrkan var vacker och att det var nästan precis två år sedan vi sa adjö till hennes make i samma lilla träkyrka som etsade sig fast i mig. Jag tänker massa tankar och blir väldigt trött av död. Jag har blivit mer andlig och mindre troende med åren, faktum är att denna människan helt är utan gudstro numera. Men andlig, det har jag blivit. Jag är helt övertygad om att Rosa vet att vi saknar henne och att Rosas goda kraft finns kvar i alla dem hon behandlat väl.

<3

Jag är döpt, konfirmerad och har lämnat svenska kyrkan. Ingen kan säga att de inte fick chansen. När jag fick mina barn var jag klar med religion, och vill barnen döpa sig så blir det deras val. Ingen av dem är sugna ännu men sådant kan ändra sig. Gott så.