En del marsvin passerar förbi som små änglar, de kommer snabbt in, flyttar och kanske minns jag dem knappt när det gått en tid.

Zecar är en sådan och därför vill jag skriva om honom för ingen ska bli glömd, alla förtjänar att bli ihågkomna.

Zecar i lördags.

Han blev 3,5 år och det var i tisdags jag tog beslutet att låta honom dö. Jag lämnade honom på morgonen på Husdjurshälsan och meningen var att hans knölar skulle tas bort. Han kom in för omplacering i lördags och den stora knölen hade varit där länge.

Men knölen, den stora knölen var inte problemet. Det trodde jag men Vladimir såg glad ut så länge han klämde på den. Det var en aterom och det betyder att  knölen är full med talg. Sedan hittade han de andra mindre knölarna och då fick han en mer bekymrad min.

Ok, vi tar in och tittar på honom.

Det kanske kan gå bra, sa han.

När de sövt Zecar så ringde Vladimir upp.

Detta går tyvärr inte. Han har tumörer på många ställen och nu när han är sövd märks det också att han redan börjat tappa hull. Han kanske har ett par veckor kvar och han har troligen redan ont. Jag tycker att du ska låta honom sova vidare.

Jag gjorde så.

Zecar i tisdags morse. Jag hatar att bestämma över liv och död.

Marsvinspsalm nr 1: 1. av Ulf Nilsson

Det finns någon som tar dig i sin hand, som bär dig stilla till mandelträdens land, som ger dig mat på en maskrossäng, som bäddar ner dig i sin svala säng.

Det är sant och det är visst du ska bäddas ner till sist.

2. Att få somna i frid, det passar ett litet marsvin med trötta tassar. Du får möta de små, lilla vän, alla kommer till slut hem igen. Det är sant och det är visst alla kommer de hem till sist.

ur boken Adjö Herr Muffin