Feelgood från Ekliden

Hösten 2016 tog vi ett stort steg i vårt marsvinsliv. Efter många, många år med bara två marsvin så var vi redo för en fördubbling. Att det skulle bli pojkar var en självklarhet. Jag vet att de är svårare att få hem till, och eftersom vi har marsvin av rent egoistiska skäl (för att de är så himla roliga och gulliga), så känns det bra att kunna erbjuda ett hem till ytterligare två
killar. Sagt och gjort, husse byggde en låda till, och jag kontaktade Eragons. Vi fick Lian och Charlie.

Lian och en liten Charlie

Lian var då ett år och nio månader gammal. Charlie var tre månader. En perfekt åldersskillnad för att det ska fungera bra, med en stor som är pappa till den lille och visar hur världen fungerar. Det blev inte riktigt så. Det blev faktiskt mer tvärtom.
Charlie var mager som en skrika, och hysteriskt aktiv. Vi kallade honom för “den lilla spinkiga punkaren”, för det var precis så som han såg ut – komplett med tuppkam och allt. Jag vet att marsvinsbebisar har mycket spring i benen, men Charlie var extrem. Verkligen. Han for runt i
lådan, och med jämna mellanrum hoppade han upp på ryggen på Lian och juckade. Det såg rätt konstigt ut, för Charlie såg ut som en liten jockey där han satt på Lians rygg. Han var så liten att hela han var ovanpå Lian.
Lian gjorde absolut ingenting. Han vägrade att överhuvudtaget röra sig om någon var i samma rum. Han satt still under pallen och stirrade tomt ut i rummet, medan Charlie for omkring och bråkade. När Charlie klättrade, eller var jobbig på annat sätt så reagerade han inte alls. Om vi stod och spanade i dörröppningen så kunde vi se Lian röra sig lite grann,
men även då var han obehagligt passiv. Nästan som en levande död.
Normalt brukar jag tämja marsvin genom att plocka upp dem i knät, och muta med gurka.
Metoden fungerade bra på Charlie, som blev jättetam jättefort. Den fungerade inte alls på Lian. När man lyfte honom var han apatisk, helt spänd och alldeles stilla, och med jämna mellanrum darrade han till i hela kroppen. Mycket obehagligt, och sorgligt. Att äta någonting i knät var inte att tänka på. Att ens erkänna att vi människor fanns var inte heller att tänka på. Det var väldigt tydligt att Lian verkligen avskydde att bli hanterad.

Charlie tar för sig, Lian är strax bakom.

Dags att tänka om, och göra på annat sätt. Rutiner visade sig vara nyckeln till Lians hjärta. När han började förstå att hans dagar var förutsägbara, så började han sakta att slappna av. Efter ett par veckor började han titta på husse när han kom med morgongurkan, och strax därefter vågade han äta den även om någon var kvar i rummet. Ytterligare ett antal veckor
senare så tog han den ur handen, om man sträckte in den till honom där han låg och tryckte under pallen. Efter ett antal månader här, stod han bredvid Charlie på tiggpinnen och väntade på morgongurkan, och i övrigt betedde han sig relativt normalt. Ända tills vi fick besök. Då försvann han in i sig själv igen. Mest illa tyckte han om barnbarnen, som är både snälla och marsvinsvana. De visar hänsyn, rör sig långsamt i närheten av lådorna och pratar med snäll marsvinsröst. Det hjälpte inte. Lian stängde av.
Samma sak hände om jag plockade upp honom. I knät förvandlades han till en totalt avstängd kopia av sig själv, som stirrade tomt ut i luften. Men det obehagliga darrandet var försvunnet.
Under hela den här tiden var Charlie pigg och glad, och energiskt hyperaktiv. Han sprang runt i lådan, han klättrade på Lian och var allmänt tonårsjobbig. Han fick mycket golvtid (tillsammans med Lian förstås) och en akivitetsboll som han lärde sig rulla riktigt fort. Den höll honom sysselsatt rätt bra. Charlie lärde sig sitt namn, och började flyga upp på tiggpinnen så fort någon kom i närheten av lådan. Han lärde sig också att gnaga flisor ur kanten på lådan om vi inte gav honom godis fort nog, så husse fick sätta upp en vinkellist (i trä) som skydd. Den listen är välgnagd nu, kan jag säga.
Vi vande oss vid att plocka upp Charlie när han blev för jobbig, så att han fick en chans att lugna ner sig. Det är inte lätt att vara marsvin när man är full med hormoner. Lian fick en chans att koppla av ensam i lådan, och det gillade han.
Så blev det sommar, och dags för utevistelse. Killarna hade då bott här i åtta månader. Charlie blev jätteglad, och slängde sig över gräset och åt, och åt, och åt. Som en mycket liten, mycket effektiv gräsklippare. Lian låg inne i utehuset, och vägrade röra sig. Efter någon vecka (med daglig utevistelse) kunde han möjligen tänka sig att stoppa ut huvudet, och äta enstaka grässtrån som växte precis utanför huset. Ytterligare ett par veckor senare så var han ute på gräsmattan och betade, alldeles precis bredvid Charlie. Men bara om det låg en solskyddsfilt på buren. Utan filt vägrade han lämna tryggheten i huset.

Dags för gräs

Det bästa med utesäsongen var att Lian vande sig vid att bli hanterad. Vi var ju tvungna att lyfta honom två gånger om dagen. En när han skulle ut, och en när han skulle in. Just att det var så förutsägbart tror jag var det viktigaste, och i slutet av säsongen var han inte längre spänd som en stålfjäder när man tog i honom. Han började slappna av, litegrann.
Det avslappnade märktes även inomhus. Han lärde sig sitt namn, och började komma när jag ropade på honom. Men när barnbarnen kom på besök så stängde han fortfarande av.
Under sommaren fick Charlie först ett höstrå i ögat, och senare en luftvägsinfektion som gjorde att han lät förskräckligt när han andades. Båda sakerna ledde till veterinärbesök, förstås, och hos veterinären var han så väldigt snäll – mycket olikt hur han betedde sig här hemma. Båda gångerna fick han åka själv, utan Lian, även om jag alltid annars brukar ta med kompisen när någon är sjuk. Jag ville inte utsätta Lian för stressen med ett
veterinärbesök när det inte var han som var sjuk.
Luftvägsinfektionen gjorde, av förklarliga skäl, Charlie en smula dämpad. Då fick vi se en helt ny sida av Lian. Han försökte dominera Charlie, som (naturligtvis) vägrade att ge sig.
Lian jagade runt Charlie i lådan så att Charlie lät som han hade ett astmaanfall, och det slutade med att vi fick separera de båda herrarna med en bit plexiglas ett par dagar tills antibiotikan hade hunnit verka. Charlie tog separationen med ro, men Lian var väldigt upprörd. Någonting hade ändrats, och Lian gillar inte förändringar. Alls.
Återintroduktionen skedde på golvet i tvättstugan, och Charlie visade snabbt vem det var som bestämde. Det tog inte ens fem minuter. Ordningen var återställd.
Framåt jul, efter att ha bott här drygt ett år, började Lian protestera vid pälsklippning. Det såg jag som ytterligare ett stort framsteg. Han satt inte längre apatisk och avstängd, utan försökte aktivt ta sig därifrån. Vid ett par tillfällen kröp han frivilligt upp i famnen hos husse för att slippa den hemska klippmaskinen, och då var vi verkligen lyckliga. Jag lärde mig att klippa päls jättefort. Så snyggt blev det inte alltid, men det var inte poängen. Med lång päls blir Lian varm och trött, och ännu mera passiv, så den måste hållas kort.
Charlie har alltid protesterat vid pälsklippning, och man får hålla fast honom i ett järngrepp (och akta fingrarna, han bits om han inte får som han vill). Han blir heller inte så himla snygg alltid, men måste också hållas kortklippt. Han blir inte lika varm som Lian, för hans päls är av en annan sort, men han blir trasslig och får tovor i armhålorna. Och ser ut som en fluffboll.
I våras (efter ett och ett halvt år här) tog Lian för första gången en bit gurka när han satt i mitt knä, som han åt mycket sakta. En milstolpe. Ännu en milstolpe kom strax därefter.
Barnbarnen var på besök, och Lian brydde sig inte. Han var precis som vanligt. Och när ena barnbarnet hjälpte mig att servera deras grönsaker så stod han på tiggpinnen som han brukar, och han tog paprikabiten ur hennes hand! Då var vi jätteglada, både barnbarnet och jag.

Med lång päls blir Lian varm och trött, och ännu mera passiv, så den måste hållas kort.

När årets utesäsong startade så slängde sig Charlie över gräset, precis som förra året. Lian gömde sig i huset i ungefär fem minuter, sedan gick han också ut och betade. Det var väldigt roligt att se. Han kom ihåg.
Och för någon månad sedan ungefär hände det som jag väntat på hela tiden. Lian sa (äntligen!) ifrån till Charlie. När Charlie försökte klättra på honom vände han sig om, och spände ögonen i Charlie. Och Charlie slutade försöka, mycket förvånad. Sedan dess har det varit lugnt, på riktigt. Tonårsbossen är nu bara en vanlig liten kille, och Lian har blivit den pappa det var meningen att han skulle varit hela tiden.
Jag är så tacksam över att Lian fick Charlie som vän. Utan Charlie – som inte är rädd för någonting, och tycker det mesta är jättekul – tror jag det hade tagit ännu längre tid för Lian att komma ur sitt skal. Nu beter han sig precis som jag tycker att marsvin ska.

Kristina från Ekliden