Jag har inte så många marsvin som jag kallar “mina”. Dels för att jag nästan alltid kan tänka mig att låta dem flytta om bättre hem dyker upp och dels för att jag tycker det är osmakligt att kalla en levande varelse för “sin”.

img_9619

För de är inte “mina” de är sina egna och det är inte bara vad jag tycker, det är så det är. Såklart, tänk bara i två minuter så vet vem som helst att det stämmer. Lika lite som vi äger våra barn äger vi våra djur. Vi äger bara en sak i sammanhanget och det är ansvaret.

Ansvaret

Det är vårt ansvar att ge dem ett bra liv, vårt ansvar att ge dem mat, vård, omsorg och svar på deras behov. Vi kan inte alltid svara upp till det men det ändrar inte i sak att vi äger ansvaret. Vi kan försöka att lägga ansvaret på någon annan eller något annat men fortfarande är det vi som gör de olika val eller ickeval som leder fram till resultaten: barnet ljuger, marsvinet lider. katten skvätter inne eller hunden biter ett barn.

Omplacering fostrar

Jag har under åren som omplacerare lärt mig en del om marsvin men jag har lärt mig överlägset mest om människor. En del av dessa vetskaper hade jag önskat att jag sluppit på en nivå: det gör mig en cynisk inför den mänskliga naturen. Samtidigt är cynism en sak du väljer och jag har också förstått att det finns långt fler bra människor än de som är mindre bra.

oooo

 

En kan säga att omplaceringen fostrat mig och jag har utvecklat omplaceringen. Numera är Eragons inte längre bara jag, även om många fortfarande tror det. Men numer är det flera som tar beslut och gör jobbet; för det är min ledarstil: jobbar du ska du också få bestämma.

Curlar inte

Jag har accepterat att jag leder Eragons, inte så lätt eftersom jag alltid hävdat att jag inte är chefsmaterial men numera inser jag att det kanske måste vara så, lokalerna är mina och omplaceringen är min baby. Men spädbarn växer, lär sig prata och till slut är de huvudet längre än dig och då får du acceptera att de besitter en del egen vilja.

img_9706

En av de saker som jag inte tror på och därför inte vill göra är att curla. Det vill säga: sopa banan så slät att andra inte får något jobb kvar att göra. Alla som kommer till omplaceringen får lära sig att det inte är att sitta i rosenskimmer och gulla med marsvin som är den mest förekommande sysselsättningen.

Eragons är en rätt ruff källarmiljö där vi kånkar spån, släpar hö och diskar burar. En del burar så vidriga att vi önskar vi sluppit se dem eftersom de som lämnat små limpor i vår vård kan ha den mest blankpolerade bil och naglar men en marsvinsbur där det krälar maskar i botten.

Så långt från rosenskimmer du kan komma.

Jag kallar inte marsvinen för mina men en del av de som bor hos mig har bott här länge och jag hade helst sluppit att låta dem flytta någon annanstans.

Men

Ibland så är det bättre. Det är så pass mycket bättre ur flera synvinklar att jag ändå sträcker mig till att låta dem flytta. Igår var en sån flytt. Mitt hjärta saknar att ha Poppy nära mig. Men hon är hos min kära vän Maria i Mölndal som har en ensam gammal marsvinsherre som heter Rocky. Jag har lovat att Poppy ska hålla honom sällskap över vintern, för jag klarar inte att skiljas för alltid, så osjälvisk är jag inte. Till sommaren ska hon springa här på gräsmattan igen. Över vintern ska hon bo med Rocky och få örttabletter varje dag för sina urinbesvär. Jag är bra på mycket men att varje dag brottas med en Poppy som inte vill ha örtmedicin och som visar det genom att bitas, där går gränsen. Så detta är bättre…men inte bättre än gräset. Tur det: så kan jag motivera att hon flyttar hem 🙂

img_9625

Välkommen hem till våren lilla Poppy <3