I tidningen finns en liten annons och vi har hört rykten att marsvin ibland säljs på marknader. Det ska tydligen vara mest neråt Halmstad och Skånetrakten så när det i annonsen handlar om Kungsbacka är det väl inte största chocken.

Vi åker dit från Eragons, jag och Maria, det är tidigt ( det är ju helgdag) klockan tio det börjar. Vi vill vara där ungefär klockan tio och lyckas med det.

Det är varmt som satan, vi mäter upp 27 grader på asfaltplanen fast det är såpass tidigt på förmiddagen. Hönor, tuppar och små kycklingar sitter utan  vatten och skydd. Liksom marsvin är höns bytesdjur. Hönsbytardagen ska hålla på i fem timmar och jag vill härifrån innan det gått tio minuter.

 

Maria hittar marsvin, och vinkar på mig. Det går inte att urskilja hur många det är, de verkar långhåriga och virvliga. Försäljaren är en trevlig kvinna i 40-års åldern. Vi frågar hur många? Svaret är sex stycken. Hanar eller honor? Alla är hanar. Ok, hur gamla? Alla är ett år.

-Vi vill ha dem.

-Alla?

-Ja allihop.

-Jaha är det till avel då säger uppfödarens tonårsdotter.

Jag tittar på Maria. Hon tänker helt uppenbart inte svara. Jag klämmer ur mig ett nej till slut.

Dottern börjar prata om hur bra det går att ha dessa hanar tillsammans. Uppfödarmamman stämmer in, ja det går jättebra säger hon. Vi har inte frågat…och vi tror inte ett skit på det.

Jag börjar redan bli arg för jag vet vad vi kommer att hitta under de där långa pälsarna. Jag vet att deras unga ryggar kommer att vara fulla med hack och sår och jag tänker på Anders, uppfödaren i Sjöbergen. Som lät sina marsvinshanar gå på marken i fågelvoljären tills han sålde dem för 50:- kilot som mat åt ormar.

Jag vet också att det kan finnas skador på pungen på dem eftersom de ofta biter varann där. Jag vet inte säkert men tror att det handlar om försök att förhindra den andre från att befrukta honor. Jag vet som sagt inte men det är det som känns mest rimligt.

Jag tänker också på marsvinsuppfödaren i en liten lägenhet i Kungsladugård, bara en kilometer från Sjöbergen i Göteborg. Hon berättade att hon i ungdomen, när hon bodde i småland och som uppfödare i SMF lät alla sina hanarna gå i en spilta i ett uthus där de dog allihop till slut. Trots att de var unga. De var ju såå svåra att sälja.

Hon släppte in dem, “avelsöverskott” brukar det kallas, matade men kollade dem inte mer, de skadade såklart varann och det behövs inte många bitsår i munnen för att handikappa ett marsvin så det inte kan äta.  När marsvinet inte kan äta så är det i princip dött. Hon i Kungsladugård sa att hon mådde dåligt över det som skett med hanarna men skyllde på sin ungdom. Tyvärr mådde hon inte mer dåligt än att hon 2013 började föda upp marsvin igen, nu som vuxen. Sedan började hon administrera en grupp på Facebook där reglerna är helt okritiska till avel och pro-SMF.

Hon berättar fortfarande med bitterhet för andra om det orimliga i att jag tog avstånd från henne när hon började föda upp igen.

Allt detta går i mitt huvud och jag försöker bara ta kort på rätt saker så att jag ska kunna anmäla skiten. Till skillnad från många andra jag träffat i sammanhang med uppfödning så ogillar jag inte uppfödaren på hönsbytardagen. Hon känns snäll på nåt vis och även dottern verkar rar.

Men hon har en förbannad otur när hon tänker.

-Heter uppfödningen någonting?

-Näe

Uppfödaren sätter killarna två och två i små papplådor och jag swishar pengarna. Bra där; nu har jag adressen hem till den jag ska anmäla.

-Det var ju synd säger uppfödaren eftertänksamt. Vi kunde tagit med fler, vi har jättemånga och honor också!

Hon låter glad när hon säger det om honorna. Jag säger ingenting, jag vill inte ens tänka på hur de har det och jag vill inte heller ha mer arbete. Pallar inte mer. Värmen och irritationen över alla dessa idioter som ska göra fler marsvin som inte behövs. Sex, helt ohanterade unga hanar kommer hålla oss upptagna ett tag så jag vill inte ha fler.

Uppfödaren packar ner killarna i lådor och delar dem två och två. Vi får be om att hon ska skicka med lite gräs i lådorna.

Min swish är reggad klockan 10.09 och vi åker därifrån strax efter. Jag och Maria tar var sin låda med pojkar och Linda får en. När Linda tar upp sina två är hon säker på att de ska dö av skräck. De sitter apatiska och rör sig inte när hon sätter ner dem i buren. Stackars Linda. Han dör för mig säger hon i telefon…jag vet hur det känns. Men han klarade sig och ett par dagar senare så har hon gett sin sambo i uppdrag att kela med dem morgon, middag och sent. Han tar detta på största allvar så de kommer att bli tama och fina Ola Salo och Casper Jarnebrink.

Marias två är först vänner men rätt vad det är börjar de slåss. Vi hade ju en del små bebisar på gång så Henry fick en bebis och Ralf fick låna en kastrerad hona. Snart kastrerar vi honom för han är troligen pappadjuret. Större och väger mer än de andra.

Jag får hjälp av Lena med lite andra marsvin så att jag kan göra jobbet på två av dessa. Alla i arbetsgruppen gör uppoffringar för att göra plats för dessa små olyckslimpor.

Jag vill berätta deras historia, jag vill läka dem och jag vill anmäla. Läkning och tamhet jobbar jag på. Nu är det anmält. Eftersom Fjärås tillhör Halland är de Hallands Länsstyrelses djurskydd som fick anmälan. Nu vet dessutom fler vilka otrevliga evenemang som döljer sig bakom “familjedag” i Kungsbacka. Sprid det gärna. Det går väl att göra roliga saker utan att det ska vara på någons bekostnad?

John är inte så rädd som de första dagarna och jag ger gräs och lyfter upp honom och hans olyckskamrat Levi flera gånger om dagen. Håller som bäst på med det när nästa stolpskott dyker upp. Men jag berättar mer om det så snart jag anmält dem.

Till er som känner sig kränkta av mig och min framfart vad det gäller anmälningar till Länsstyrelsen och kanske tänker tanken att anmäla mig vill jag bara säga: jag har redan tänkt tanken.

Bring it on bara!

Ni vet var jag finns?