Jag gillar marsvinshanar. Jag gillade dem långt innan jag hade några honor att jämföra med, och jag gillar dem fortfarande nu när jag har honor också. Det blir något alldeles speciellt med den relation de får till varandra, när de bara är två. Den är lätt att läsa av, och lätt att förstå. Ofta när det skrivs om hanar så skrivs det bara om problem; att de bråkar och slåss.
Min erfarenhet är precis tvärtom. Jag tycker att hanar – rent generellt – är trevliga mot varandra.
Hela den här texten är en hyllning till Håkan, som var ett mycket trevligt marsvin. Han var precis så som marsvinshanar kan, och bör vara.
I augusti 2014 adopterade vi Håkan och hans son Stig. Håkan var då tio månader gammal,
Stig var en liten plutt på två månader. De kom med mycket glädje till vår familj. Vi hade strax innan, mycket hastigt, förlorat våra dåvarande marsvin Sigge och Sixten, och på den tiden hade vi bara två, så det hade varit rejält tomt och tråkigt här hemma innan Håkan och Stig flyttade in. Ett hem utan marsvin är bara ett hus, inget hem.

Pappa Håkan med sonen Stig

Håkan var inte blyg, men helt klart reserverad mot mig och dottern. Lite skeptisk, sådär. Husse däremot, var en helt annan sak. Från första gången han såg husse bestämde han sig för att husse var toppen. Det var en fascinerande skillnad i hur han behandlade husse (springa fram, tigga, vissla) till hur han behandlade mig och dottern (mer dämpat). När han
satt i husses knä flöt han ut komplett avslappnad och lät sig matas med godis. I mitt knä satt han lätt spänd, och beredd – absolut inte avslappnad, men godis kunde han äta.

Stig var, som alla marsvinsbebisar, lätt hyperaktiv och kunde inte sitta still i två sekunder. Han var helt orädd, och älskade oss allihop, men absolut att han älskade pappa Håkan mest. Han ville gärna ligga precis bredvid Håkan, när han inte for runt som en skållad råtta och skuttade hej vilt, eller gnagde maniskt på någonting.
Håkan hanterade Stigs överenergi med milt överseende. Han var väldigt tolerant, men när han fick nog så räckte det med att han sträckte lite på sig, och spände ögonen i Stig. Då slutade Stig omedelbums, och det blev lugnt igen. Något burrande, klättrade eller tandklapprande förekom aldrig, utan de båda herrarna levde tillsammans som riktigt goda vänner.
Stig hade sina egna problem. När pojkarna flyttade in hos oss bodde de i en gallerbur, och Stig blev strax en manisk gallergnagare. Sedan började han bryta av framtänderna, de övre.
Vi trodde det berodde på gallergnagandet, så husse byggde en låda till dem att bo i. Tyvärr hjälpte inte flytten till lådan, utan Stig fortsatte att bryta tänderna. Då tog vi honom till veterinären, för det var uppenbart att det var någonting som inte stämde. Det gjorde det inte heller. Veterinären konstaterade att Stig hade missbildade framtänder, så kallade syltänder.
Tänderna var helt enkelt inte tillräckligt hållbara för att fungera för normala
marsvinsaktiviteter.
Jag lärde mig att skära alla grönsaker i tändsticksformat eller i strimlor, så att Stig kunde äta även med brutna tänder, och livet gick vidare. Hö åt han hela tiden utan problem. Det var inte tuggandet, utan förmågan att bita av som saknades. Vi vande oss också vid att titta Stig i munnen hela tiden, så att vi visste hur mycket tänder han hade just för tillfället.
Sommaren 2016 opererade Håkan bort en sprucken hudtumör, från rumpan. Han fick komplikationer efter operationen, och under flera veckors tid åt han i princip ingenting själv, och vi var inte alls säkra på att han skulle klara sig – men det gjorde han. Under hela sjukdomstiden var Stig superrar mot Håkan. Han låg gärna bredvid, och satte sig alltid precis bredvid Håkan för att äta sitt hö. Nästan demonstrativt, för att visa hur man ska göra. Ofta
triggade det Håkan till att i alla fall tugga på ett höstrå. När Håkan var för passiv fick vi se ett annat intressant beteende: putsande. Stig putsade Håkan bakom öronen, ungefär på samma vis som kaniner brukar putsa varandra.
Ett par månader efter Håkan blivit frisk var det dags för nästa chock. Stig blev plötsligt sjuk, apatisk och vägrade äta. Vi åkte in akut, men trots alla insatser av personalen på djursjukhuset gick han inte att rädda. Blodprov visade att det var njurarna som plötsligt slutat fungera. Stig blev bara två år och två månader gammal. Vi var förkrossade. Håkan mest.
Att ha ett ensamt marsvin går inte, så vi adopterade Barack som sällskap. Han kom hit ett par månader före sin sexårsdag, och blev vårt första marsvin med växande päls. Lugn, lätthanterad och människotam var han den perfekta testpiloten när jag lärde mig att klippa marsvinspäls med klippmaskin.

Håkan och Barack.  Irenes kommentar: Här kan du läsa om när Barack kom till Eragons första gången http://blogg.agria.se/marsvinsbloggen/2012/12/26/hemma-pa-varan-gata/

Håkan och Barack fick ett ordentligt bad, och sedan flyttade de ihop på golvet i vårt extrarum innanför köket. Barack visade tydligt att han fortfarande var störst och tuffast, genom att klättra på Håkan och jaga honom genom rummet. Det såg ganska lustigt ut, för Håkan var
betydligt större än Barack, ungefär 250 g tyngre, men han var inte det minsta intresserad av att ställa till med bråk. Jagandet och klättrandet pågick inte kontinuerligt, utan kom med ett par timmars mellanrum under de första tre dygnen. Tiden mellan jakterna betedde sig båda
herrarna helt normalt: vilade och tuggade hö. Ingen av dem verkade det minsta stressad, och de kunde utan problem äta grönsaker ur samma skål. Trots det så fick de bo kvar på golvet i två veckor till, så att deras relation hade en chans att stabiliseras, innan de flyttade in i Håkans låda tillsammans. Flytten dit gick fint, och Barack var solklar boss i lådan.
Med Barack kom en hel del nya, intressanta marsvinsbeteenden. Han burrade (mycket lågmält), och vickade på rumpan och verkligen uppvaktade Håkan, som inte brydde sig nämnvärt. Barack slickade maniskt på kissfläckar på lådbotten. Och mest fascinerande: han sprutade sperma överallt på sig själv. Vi lärde oss att marsvinssperma när den torkar sitter
fast som tuggummi i pälsen, helt omöjligt att tvätta bort. Då var det bra med ett marsvin med växande päls. Om det inte gick att klippa bort sperman med en gång, så kunde man bara vänta några dagar så att pälsen han växa lite innan man försökte igen.
Barack blev utan tvekan det mest underhållskrävande marsvin jag haft. Han hade en enorm produktion av både talg och framförallt öronvax. När han kom hit trodde jag att han var lite döv för han reagerade inte speciellt på ljud, men det visade sig vara fullständigt enorma vaxansamlingar i båda öronen. En rejäl kur med Otoclean senare visade sig Barack höra
alldeles utmärkt, och jag vande mig vid att göra rent hans talgkörtel och öron betydligt oftare än på de andra marsvinen.

I lådan var de båda herrarna mestadels sams. Några gånger, med flera månaders mellanrum, blev det en ny period av jagande. Den berodde nästan alltid på att Barack fått torkad sperma på ett obekvämt ställe, som jag missat. Det var precis som att han inte kände sig bekväm, och signalerade genom att jaga runt Håkan. Om jag fixade problemet, så blev
Barack lugn igen.
Vi fick ungefär ett år med Barack. Strax före sin sjuårsdag slutade han äta, och visade med all tydlighet att han tyckte det var dags.
Så strax efter sin fyraårsdag blev Håkan ensam igen, och vi adopterade Aron som sällskap.
Aron var också fyra år då. Faktum är att det bara skilde några enstaka dagar på deras födelsedagar.

Håkan och Aron

Det blev en ny introduktion, enligt beprövad modell. Först bad, och sedan fick de flytta in på golvet i vårt extrarum. Första tjugo minutrarna klättrade Aron lite på Håkan, och Håkan lite på Aron. Sedan infann sig friden, och de betedde sig som de varit bästisar i evigheter. När Håkan vilade under en pall, så låg Aron precis utanför den pallen. När Håkan gick för att äta
hö, så följde Aron efter och åt hö han med. De var sällan på mer än två decimeters avstånd från varandra. Efter en vecka på golvet utan minsta tendens till konflikt, fick de flytta in i lådan. Där fortsatte livet i total harmoni.
Mellan Håkan och Aron förekom inget burrande, inget jagande, inga konflikter alls. Det var omöjligt att se vem det var som bestämde, men de var nöjda – och jag var nöjd. Håkans och Arons relation var verkligen fantastisk.
Ungefär ett halvår efter Aron kom hit så blev Håkan sjuk igen, och den här gången slutade det inte bra. Håkan fick tyvärr lämna oss, bara fyra och ett halvt år gammal. Under hela sjukdomstiden var Aron en mycket god vän, precis som Stig varit flera år tidigare. Och nu var Aron ensam, någonting han inte alls kunde hantera. Innan han kom till oss hade han bott själv i flera år, men halvåret med Håkan hade visat honom hur trevligt det var med sällskap. När Håkan försvann slutade Aron äta, burrade upp sig, och satt tyst i ett hörn och väntade på döden han med.
Samma dag som Håkan lämnade oss hade vi turen att få adoptera Adam, som då var tre månader gammal. Den introduktionen gick mycket smidigt, och Aron blev glad igen.
Eftersom Adam var så liten valde jag att ha introduktionen i lilla flockens låda, och lilla flocken fick flytta till Håkans och Arons låda. Efter att Aron sniffat Adam i rumpan och konstaterat att han var en pojke han också infann sig lugnet.

Aron och Adam.  (Adam är ju en av djuren i Lindome26 som du kan läsa om i denna bloggen. irenes kommentar)

I skrivande stund är Adam sex månader gammal, och borde vara sådär lite tonårsjobbig. Det är han inte. Han är bara rar, och de båda herrarna lever tillsammans i harmoni. Det har inte varit en enda konflikt, inget burrande, ingenting. Även om Adam inte utseendemässigt påminner speciellt mycket om Håkan, så ser jag mycket Håkan i honom.
Det blev bra, även utan Håkan.

Kristina från Ekliden