Guldis är en liten marsvinskille som föddes i vågskvalpet efter Lindome26. Hans mamma var själv ett barn, född på julafton 2017 och Guldis föddes den 24 april. Både Guldis mamma och pappa var på dagen fyra månader när Guldis föddes och de var helsyskon.

Guldis. Han föräldrar är syskon, båda födda på julafton 2017 Lindome26

Veckorna går snabbt och när Guldis är sex veckor finns det en ensam fyraåring söder om Göteborg som behöver en vän. Det höll på att skita sig direkt då vårt kontrakt inte kändes bra för familjen. Jag stod på mig och efter långa diskussioner när jag sa att det blir ingen adoption utan kontrakt så gav de sig.

Eftersom vi alltid försöker att skona de små så gott vi kan och vurmar för ensamma marsvin oavsett om de kommit från Eragons eller inte så tog jag Guldis med sin kastrerade bonuspappa Zebra och körde dem till den ensamme hanen.

Jag kom fram och var väl inte jätteglad för vad jag hittade där. Den ensamme fyraåringen hade en hemmabyggd bur och det brukar jag tycka om men denna var för liten. Jag mätte aldrig men uppskattar den till strax mindre än hundraburarna, kanske 90×40 och fylld med hårda pellets i botten. Buren kändes inte trevlig alls och det skulle bli värre.

Vi pratade, pojkparet som precis blivit en på grund av urinsten hos den ene var köpt hos en SMF uppfödare i Borås, Ulricehamn trakten. CH teddy. De fick pellets men inga mängder, bara som godis nån gång i veckan.

Kurt 7 år och Guldis knappt ett halvår. De gillar varann som det verkar så det får bli dem tillsvidare.

Höet satt i en metallhäck och det var helt klart mindre mängd än de ska ha och dessutom riktigt trist hö köpt på ICA. De brukade använda koppel på marsvinen. Grönsaker var mest morot om jag minns rätt.

Vid hembesöket var jag förberedd eftersom vi inte visste vem adoptören är. Jag hade med ett par av Eragons påsar med hö ( vi säljer dem i bland annat i öppna blå Ikeapåsar) ett par hinkar med kornkross och stimulansgodis. Jag tänkte; hur illa kan det bli?

Kurt, så himla fin <3

Vi pratade om allt som som jag ville förändra och vi möttes väl…knappt. Det var ingen jättego känsla jag åkte hem med. De lovade att jag skulle få passa marsvinen när de skulle på semester ett par veckor senare. Jag tänkte att bearbetningen skulle få fortsätta då och Guldis hade inte ont av en liten bolåda tills dess, han var ju bebis på drygt 350 gram. Jag hade uttryckligen förbjudit koppelanvändning på Guldis men de tänkte fortsätta att använda det på fyraåringen. När jag muttrade om buren lät det inte hoppfullt men jag tänkte att tiden kan nöta ner lite.

Det skulle visa sig att det blev ganska illa och till slut fick jag nog. Jag sa att “vi inte ska ha marsvin ihop” utan att nu fick det räcka. Då hade allt vi rekommenderar varit uppe för diskussion och de visste bättre. i ta mig katten allting.

Det var efter deras semester som förhandlingarna bröt ihop totalt och jag sa upp adoptionen. De fick hämta sin hane ensam. Sorgligt som fan men helt nödvändigt för allt vi tycker är viktigt på Eragons. Jag var ledsen och knäckt, säkert de också även om de uppvisade en arg attityd. Sen kan ju inte en ung formbar kille i så ung ålder sitta själv och det enda som fanns till sällskap var Kurt sju år.

Så fina tillsammans Guldis och Kurt

Jag berättar ju ofta saker som går bra, lite för jag är feelgoodjunkie men…det går inte alltid bra. Det går inte alltid lätt. En sak som är gemensam nämnare i de fall där det skiter sig är människorna. De vill göra avkall på något av de vi sätter som krav för ett bra ansvarstagande för marsvinen. Det kan vara att de vill hålla en ensam, oförsäkrad, utomhus eller på nåt annat sätt som med koppel exempelvis men om vi släpper det så är ju arbetet vi gör till ingen nytta så det får bli så här ibland även om det känns för bedrövligt.

Kurt gillar banan

Men Guldis gynnar det; han kommer att kastreras så snart han känns vuxen nog. För även om Kurt verkar jättepigg så kan vi väl inte räkna med att han blir 14 år. För även om Guldis är inavlad så ska han leva i minst sju år 🙂 Det har Marsvinschefen bestämt 🙂

Finisen