Omplaceringsverksamheten

Jag

Jag som gett mig på detta heter Irene, är född 1964 och jobbar som egen företagare. Jag är väldigt glad i marsvin.

Jag föder inte upp marsvin men några kullar har fötts hos mig. Bland annat på grund av att jag har tagit emot dräktiga honor. Det är riktigt skoj att få vara med om när dessa små färdiga varelser skuttar ur mamma och tuggar hö och gurka efter bara några timmar.

Djuren

När jag var sju år fick jag mitt första marsvin, Lillen. Det är ingen överdrift att säga att han gjorde ett bestående intryck. Jag hade det jobbigt i skolan och att få komma hem och ta upp min pussande och kuttrande lilla limpa var det bästa som fanns. Idag när jag tänker på att han levde sitt sju år långa liv nästan helt utan andra marsvin kan jag känna mig lite sorgsen men på den tiden visste jag inte bättre.

Jag och min man fick barn 1992 och 1994. När vi hade skaffat en liten kattunge 1999 kände jag att om kattstackarn skulle överleva så måste våra barn få något mer att kanalisera sitt kelbehov på. Det var i slutet på året, julen började närma sig och då dök marsvin upp i huvudet på mig. Mer än 20 år hade gått sedan Lillen dog men han levde fortfarande i mig som ett mycket positivt barndomsminne. Jag introducerade tanken för min man som var minst sagt skeptiskt. Råtter, fnös han, och vem skulle sköta jada, jada jada...

I början av december åkte jag till Zooaffären på Backaplan i Göteborg för köpa världens bästa julklapp till mina barn. Tanken var att de små djuren skulle få lite tid att vänja sig hemma och bli trygga innan barnen fick träffa dem på julafton. Jag visste att jag ville ha två hanar och tyvärr fanns det bara svarta så det fick bli två som nästan såg likadana ut. Blir svåra att skilja åt tänkte jag.

Jag bar hem min skatt och började genast tämja dem, hade dem i en låda vid sängen och tog upp dem så ofta jag vågade så inte barnen skulle upptäcka dem innan julafton. Småttingarna började ju snart att kuttra och jag kände att detta trevliga ljud hade jag verkligen saknat.

Några dagar innan jul hade vi en julfest med några vänner och deras barn. Tyvärr blev barnen så där övertrötta som de kan bli när de är fem, sex år och det var två mycket ledsna barn som snubblade i säng.

Jag ville muntra upp dem och dessutom orkade jag inte vänta längre, otålig att se dem bli så där lyckliga som jag visste att de skulle bli! När jag släppte det ena lilla marsvinet i sängen hos sonen, David blev han först alldeles stum och frågade sedan;

- Vems är det?

- Ditt, svarade jag.

- Tyst igen.

- Vad heter han då, frågade jag.

- Ludwig, kom det tvärsäkert.

Jasmine min dotter döpte nästan lika snabbt sin till Tusse och så var vår familj berikad med två familjemedlemmar till; Tusse & Ludde.

Det blev inte ett dugg svårt att skilja dem åt, vem som helst kunde väl se att Ludde hade öronen upp och Tusse öronen ner, eller hur? Ludde var den dominante av dessa två. Alltid först fram med näsan och kollar. Tusse, så vän och tillbakadragen, alltid strax bakom.

Numera vet jag att det är så det brukar bli, en utvecklar sin dominans och den andre finner sig. Lite grymt ibland kan tyckas men det är väl naturens sätt att få det att fungera.

Omplacering av hundar

När polisen får larm om en bortsprungen hund häromkring så ringer de Akitagården i Ingetorp. Personalen hämtar upp och tar hand om hunden. Först provar man annonsering, och väntar lite så att den förre ägaren får en chans att fråga efter sin hund. Om ingen frågar efter hunden blir den en så kallad omplacering.

Zorro var en sådan hund, en hund som ingen frågade efter.

Zorro var ung, kanske 18 månader och hade en hel rondell av raser i sig. Veterinären tippade på flatcoat och schäfer. Svärmor tror på new foundland och själv tror jag att han har även en släng av bordercollie i sig. Men alldeles oavsett vilka raser han har i sitt släktträd så är han en jättetrevlig hund och vi har trivts med honom från första stund!

Tanken att även marsvin kunde ha behov av omplacering låg inte långt bort. Hur ömmande det än är med djur som människor inte ska behålla, så kan man ju inte behålla alla själv! Men om man förmedlar till någon annan som vill ha så blir ju alla vinnare! Utom möjligen Zooaffären.

Våra egna älsklingar

Våra egna marsvin består av bröderna Kafka och Kenzo, dessa kallar vi för fluffisar, eftersom deras päls är det bästa av två världar; långhår och korthår och denna päls har även vår underbara Habibi liksom hennes look'a'like Musse.

Sheltisarna Agnes, Ollevia & Ada

Virvlarna Bettan och Roxy

Teddisarna Stella, Lizzie, Jeorj och Niobe

Slätisarna Soozie & Ayla

Barrskogens Unifride

Ada

040412

Eragons

Agnes

Adasdotter

060809

dotter till Ada & Allan och söt som en karamell.

Barrskogens

Ollevia

050203

även hon kom som en omplacering och är en riktigt rolig och bestämd personlighet, blev kvar för att hon var dräktig när hon kom in och då flyttar jag inte honorna förrän de fått och diat klart sina ungar. När Ollevia var högdräktig så började funderingarna ...hon går ju ändå där i flocken... himla rolig & tam... trivs ju bra ...vad gör väl det.. då kan hon väl få gå där, gör väl inte så mycket ... Ollevia blir kvar och hon och Ada är  flockens leading ladies. Senare upptäckte jag att både hon och Kalle har Trollstugans Stuart Little i sina stamtavlor och det är inte utan jag känner en viss nyfikenhet på det djuret eftersom båda är det mest tama och trevliga personligheter som man kan tänka sig. Ollie är väldigt framåt och kontaktsökande gentemot människor, kända eller okända spelar ingen roll.

Bettan

061201

Ja Bettan ja...tycker inte helt om virvelmarsvin, inte så hemskt som det låter men på nåt sätt kan man ju aldrig klappa dem helt "rätt". Men när jag ser lilla Bettan ta sig  tvärs över gräsmattan i riktig Allanstil så kan man inte annat än älska henne! Hon tog flocken med samma självklarhet som hon forcerar gräsmattan, hon var accepterad direkt. Hon hör hemma här och jag kunde inte omplacera henne fast jag försökte. Så fort nån frågade om henne så hör jag mig själv säga, nja... nej hon är nog tingad...

Roxy (då hette hon tant Brun) såldes på blocket Skåne tillsammans med sin bror Trip (då Piggelin) i juli 2010. Maskros-Anna ordnade så att denna vårdslösa avel kunde avbrytas genom att köpa och placera dem hemma hos mig. Deras födelsedag angavs som i mitten av mars och redan i juli var de alltså överflödiga i sitt hem. De var köpta i zooaffär (såklart) och ingen, vare sig affären som sålde eller de som köpte dessa ungar hade tydligen några som helst tveksamheter inför att placera syskon av motsatt kön tillsammans. Roxy var ett barn, bara fyra månader gammal när hon kom till Bohus. Den 24 augusti fick hon tre ungar och vid det laget var jag redan hopplöst förälskad i denna lilla explosion av liv. Hon rymde och for omkring, ur galler och olika typer av staket och hagar - inget kunde hålla henne inspärrad. Ingen hade förklarat innebörden i ordet omöjligt för henne.

Lizzy

070128

Omplacering. En av mina två sirener, blir otroligt upphetsad när maten ska komma, springer fram och tillbaka som att hon måste meddela att nu kommer den! nu är maten här! Hallååå! vakna alla!

En och annan felsignal blir det ju så de andra kan ju ignorera henne ibland.

Helt ljuvlig men kanske inte den skarpaste kniven i lådan.

Stella

050526

Virrhönan

Detta är vår "hönan Agda". Världens mysigaste lilla tjej. Och dessutom siren nummer två. Skriker och springer upp och ner för rampen när jag närmar mig med grönsakerna. Kluckar mycket, går liksom runt och låter allt som oftast, sen är det i olika intensitet, ibland om nån varit dum så går det på högvarv och hon beklagar sig en lång stund. Stella är inte helt smart och den som kan springa rätt in i saker ibland. Men vad spelar det för roll när man är goast i hela världen?

Habibi

0811

Kafka

Kafka var tveksam i starten, ville inte öka och vi höll på och trixade med stödmat för att få igång honom. När jag skickade barnen till affären för att köpa färdig majsvälling "köp en hel kartong om det finns" (använde det som bas till kligröt istället för vatten för att slippa mata med spruta) och de köpte babysemp plus istället så blev det fart på grejerna!

 Jag uppmärksammade det inte att det blev fel men helt plötsligt började Kafka öka i vikt och vi var glada och överraskade. Några dagar efter detta konstaterande upptäcker jag att det är Babysemp plus istället för majsvälling och blir smått hysterisk, "herregud det kan ju inte magen klara, det är ju laktos"  Då säger sonen tretton år och klok som en uggla: men det kanske är därför han äntligen ökar, och skulle magen paja så borde den redan gjort det, han har ju fått det i flera dagar!

Födelsevikt 75 gram

070831

Eragons

Kenzo

070831

Födelsevikt 86 gram

Han är liksom sin mamma och mormor en riktig skönhet, kanske säger man inte det om ett pojkmarsvin men det hjälps inte, Kenzo är verkligen ett vackert djur!